Yngste sonen är krasslig idag.

Inte jättesjuk men så pass att han avstod skolan. Där hade de körövning och det hade nog inte hans hals pallat med.

För att pigga upp honom meddelade jag glatt att jag skulle bjuda på lunch. Det hade jag i och för sig fått göra ändå, men nu menade jag lunch på sta’n. Han skulle få välja etablissemang.

Jag var lite orolig att han hört talas om den franska gourmetrestaurangen på gågatan men å andra sidan är den nog inte öppen för lunchservering.

Han valde Max.

Den helsvenska hamburgerkedjan som är folkets favorit och som kommit på den lysande profileringsidén att det är just de som ska rädda jorden från undergång. Eftersom hamburgare tillverkas av kor och eftersom kor fiser giftig gas, så planterar Max träd i Afrika. För att kompensera liksom. Jag vet inte om det är Max själv som åker ner med spade och planteringsjord från Hasselfors men träd planteras i alla fall.

Dessutom får jag reda på att mitt Suprememål har släppt ut 1,9 kilo koldioxid. För att inte tala om sonens DeLuxe-mål som tillfört atmosfären 3 kilo giftig gas. Tillsammans 4,9 kilo. Det låter jäkligt mycket.

Max uppoffringar i Afrika går naturligtvis helt i linje med min image med ny soptunna och allt.

Men jag undrar hur de räknar ut det.

Det är klart att det går att lista ut hur stor andel av en ko det går åt för att tillverka en hamburgare.

Men sedan måste de ju veta hur många gånger kossan fiser under sin livstid. Och hur pass rejäla fisar det är.

Jag skulle inte vilja vara den som räknar.

Klimatet förändras.

Polarisen smälter och en del förståsigpåare tror att vi snart har medelhavsklimat även i Sverige. Inga mer vintrar alltså.

Men i morse när jag hämtade tidningen var det minusgrader. Och fram på förmiddagen kom ett iskallt regn, nästan snöblandat. I september.

Jag kan inte låta bli att tänka på att det kanske är tack vare mig som klimatförändringen så plötsligt har svängt. Bara över en natt.

Det kanske är min förtjänst att det var en minus i morse och inte tjugo plus.

Igår tog jag nämligen ett stort steg som främjare av vår vackra miljö. Jag fick min nya soptunna. En med olika fack för olika typer av avfall.

Jag har visserligen inte hunnit slänga något i den ännu. Men ändå.

I lördags åt jag rotmos och fläsklägg.

Det gör jag ungefär en gång om året i samband med en speciell tillställning som är så hemlig att jag inte törs peta på en enda tangent till i detta ärende.

Jag gillar rotmos och fläsklägg. Problemet är bara att yngste sonen nästan kräks bara jag nämner ordet rotmos. Och det är ju lite tråkigt att äta olika mat.

Jag är generellt en försvarare av svensk husmanskost, lappskojs och stekt strömming undantaget. Men vad har den uppväxande generationen för förhållande till raggmunk, stekt salt sill och isterband. De vill hellre ha pizza, kebab och chicken nuggets.

Jag gör så gott jag kan och jag har märkt att en del rätter godtas, även av yngste sonen. Fläsk med löksås gillar han. Och Wallenbergare.

Själv njuter jag gärna av andra länders kulinariska specialiteter. Men helst ska det vara på rätt plats. Espresso och grappa är bland det vidrigaste jag vet, men sitter man på en piazza i Toscana är det faktiskt helt OK.

Åter till den svenska maten. Om våra ungdomar vägrar äta kålpudding, kroppkakor, ärtsoppa och kåldolmar, så kommer dessa rätter att utrotas. Kommande generationer kommer aldrig att kunna uppleva en hård smörgås med gubbröra. Det är ju fruktansvärt.

Jag funderar på att bilda en förening för svensk husmanskosts bevarande.

Förrådet av trattkantareller är fyllt sedan någon vecka. Jag klarar mig till nästa säsong. Och nästnästa.

Men när det är en strålande vacker höstsöndag och alternativet är dammsugaren och tvättmaskinen – då är inte valet så svårt ändå. Jag lyckades övertala yngste sonen att följa med. Kul att slippa gå ensam i skogen, tänkte jag. Vi kan gå där och planera vår förestående londonresa.

Så, utrustade med varsin korg, traskade vi ut i skogen. Efter en minut var sonen borta. Jag plockade trattisar i ungefär en timma utan att se skymten av vare sig min son eller någon annan. Till slut ringde jag honom på mobilen.

- Var är du?

- I skogen.

- Jag också. Jag går mot bilen nu.

- OK, jag kommer.

Han hade plockat lika mycket som jag. När vi kom hem gav vi den ena korgen till grannen. Det finns gränser på hur mycket trattkantareller man orkar rensa.

Äldste sonen har för övrigt blivit nordamerikansk mästare i orientering i helgen. I seniorklassen. Lite oartigt av en 18-årig utbytesstudent kan man tycka. Men jag lyfter naturligtvis på min obefintliga hatt och gratulerar å det varmaste.

Jag driver eget företag. Då måste man försöka räkna ut vad som är lönsamt och vad som inte är det. En del jobb är helt enkelt för knöliga i förhållande till den ersättning man får. Då tackar man nej.

Jag funderade lite på detta när jag öppnade posten idag. Där fanns ett kuvert från Vägverket med en anmodan att jag skulle betala in trängselskatt. Det är första gången och det känns lite konstigt. När jag var på IKEA för någon månad sedan var det trångt. Men jag slapp trängselskatt.

I övrigt har vi ganska gott om plats, jag och yngste sonen. 200 kvadrat ungefär. Vi behöver inte trängas.

Det måste ha varit när jag lämnade av äldste sonen på Arlanda. På hemvägen körde jag Essingeleden genom Stockholm. Någonstans där har Vägverket monterat upp en dyr kamera som tog ett kort på min nummerplåt. Detta foto har sedan plockats upp i någon av Vägverkets datorer, registreringsnumret har kopplats samman med mig och en printer har skrivit ett brev. Detta brev har lagts i ett kuvert som posten vidarebefordrat till min brevlåda. I brevet står att jag senast den 31 oktober ska betala in hela summan till Vägverket.

20 kronor.

Lönsamt?

Tveksamt. 

På grund av anledning funderar jag starkt på att skaffa mig en telefonsvarare. På den ska jag läsa in följande meddelande:

”Hej, du har kommit till Per. Det är många som ringer just nu. Ditt samtal är placerat i kö. Din plats i kön är sjuttiotre. Beräknad väntetid sju timmar och arton minuter. Om du knappar in ditt personnummer, tio siffror, kommer ditt ärende att behandlas som vilket annat ärende som helst. Vill du inte vänta, utan i stället bli uppringd. Glöm det.”

Googlar man på ordet ’merförsäljning’ får man 15 400 träffar. Till exempel den här:

”Här har vi samlat erfarenheterna från butikssäljare och andra som har erfarenhet av hur man får kunden att köpa mer än det som stod på listan.”

Jag har tagit det som något av en livsuppgift att, för det första, lokalisera vilka som gått dessa kurser och, för det andra, aldrig handla mer än jag tänkt mig. I alla fall inte av dem.

Till och med på min lokala bensinstation har de skickat iväg personalen på kurs. Häromdagen, när jag skulle betala för min kvällstidning, frågade expediten om jag inte skulle passa på att köpa en trisslott också. Det skulle jag inte.

Visst händer det att jag impulsköper både trisslotter och annat men då har impulsen kommit från mig själv, inte från någon säljtränad yngling som fortfarande har problem med akne.

Idag slogs nog alla rekord. Apoteket har tydligen börjat jobba med merförsäljning. Som ni kanske läst råkade jag ut för en sömning olycka en tidig morgon härförleden. Läkningsprocessen har kommit till ett stadium där ena ögat ser lite oaptitligt ut. Och eftersom jag är tvungen att vistas en del bland vanligt folk, tänkte jag bespara dem mitt onda öga. Det var därför jag gick till Apoteket och frågade efter en sådan där svart lapp.

När farmaceupten (heter det så?) hittat rätt låda, tittar hon på mig och frågar:

- Räcker det med en lapp?

Jag blir faktiskt lite ställd. Att expediter i elektronikaffärer försöker pracka på mig onödiga försäkringar kan jag ta. Att skoaffärer försöker få mig att köpa tre par skor och betala för två, förvånar mig inte heller. Jag är förberedd på sådant och kan snabbt väsa fram ett snorkigt; nej tack.

Men Apoteket. En statlig inrättning. De borde väl låta folk få det de ber om, varken mer eller mindre. Till slut samlar jag mig. Tittar den unga damen i ögonen och säger:

- Om jag köper två sådana där svarta lappar kommer jag ju inte att se någonting. Jag nöjer mig med en.