Att resa är alltid trevligt. Uppleva nya kulturer, annorlunda mat och möta spännande människor som ibland har en helt annan syn på livet. Men det kan ju också uppstå vissa problem. Allt är nytt, främmande och även om man vill ta seden dit man kommer, är det inte alltid så lätt att veta hur man ska göra.

Så var det på Hemköp i Gnesta i fredags kväll. Varorna var inte alls uppställda i samma ordning som i min ICA-affär hemma. Jag skulle ha en folieform. En sådan som man kan göra gratäng i, äta gratängen och sedan kasta. Formen alltså.

Jag tror aldrig jag har köpt någon sådan i min ICA-affär men jag vet precis var de finns. I Gnesta var det stört omöjligt att hitta dem.

Jag, och mitt ressällskap, konstaterade dock snabbt att Hemköps personal bar en speciell sorts västar. Jag letade reda på en ung kille med sådan väst och frågade artigt efter folieformar.

Han tittade på mig en stund och konstaterade förmodligen ganska snabbt att jag kom från en annan kultur. Typ Värmland.

- Hur tusan ska jag veta det. Jag kör taxi här i Gnesta.

Det är alltså inte bara Hemköps personal som är likadant klädda utan alla i hela samhället. Praktiskt.

Som framgår av tidigare inlägg har jag tillbringat helgen i sörmlandsidyllen Gnesta. När jag kom hem igår kväll, och lämnat tillbaka minibussen, var jag trött. Rejält trött. Det blev Sportspegeln i TV-soffan och sedan sängen.

Någon gång i min djupaste sömn drömde jag att jag var ute och gick. Var någonstans eller varför har jag ingen aning om. Men när jag tog ett steg framåt försvann marken och jag trampade rakt ut i ett stort hål. Då vaknade jag.

I vanliga fall brukar man konstatera att man drömt en mardröm. Man ligger fortfarande i sin sköna säng, kan vända sig på andra sidan och sova vidare en stund till.

Så var det dock inte den här gången. Visserligen vaknade jag. Men på hallgolvet. Nedanför trappan. Klockan var två, jag hade gått i sömnen och rasat ner i stengolvet. Yngste sonen kom upp och meddelade att jag blödde i pannan. Sjukvården fick göra en insats och nu är jag tillbaka, hopsydd och omplåstrad.

Nu är frågan om jag ska leta reda på den gamla grind som användes i trappan när sönerna var små. Fast då kanske jag drömmer att jag kliver över staket. Det kanske är bättre att låsa till sovrummet. Och sätta en stol under handtaget.

- Du kommer att få ett skapligt ärr där, konstaterar yngste sonen.

- Ja, precis som Clint Eastwood, svarar jag.

- Fast han gick ju inte i sömnen.

I den stämningsfulla visan ”Man ska ha husvagn” med Galenskaparna och After Shave beskrivs ett antal vackra platser man kan få se om man skaffar sig en mobil sommarstuga. Bland annat Pressbyrån i en mellansvensk ort.

Det är för övrigt samma ort som Stig Helmer kommer till när han av misstag kliver på ett lastbilsflak i filmen SOS En segelsällskapsresa.

Här spelar man också in en annan film, Män som hatar kvinnor, baserad på Stieg Larssons roman med samma namn.

Varför skriver jag detta? Är det frågesport?

Nja, det är mer för att berätta att jag ska tillbringa kommande helg på denna intressanta plats.

Men varför inte.

Den som först kommenterar med rätt svar vinner en vistelse på denna ort valfri måndag under hösten. Resa och eventuell logi bekostas av vinnaren.

Efter jobbet igår stack jag ut för att kolla hälsotillståndet på ”mina” trattkantareller. Eller om det möjligen var någon som redan hunnit betrakta dem som sina.

Trattkantareller har precis samma färg som marken i den skog där de växer. Förmodligen bara för att jävlas. Ska man upptäcka dem måste man gå dubbelvikt som ett gem.

I den positionen tog jag mig fram genom skogen när jag upptäckte en alldeles färsk älgskit.

Det var inte länge sedan den rackarn var här, tänkte jag och samtidigt hör jag något som liknar en fnysning bakom mig.

Jag vänder på huvudet och titta, där står ju den nysketne. Och en kompis har han med sig också.

I samma stund som jag reser på mig (det går inte så fort) vänder de båda älgarna på klacken och travar snabbt därifrån. Tänk att två så ståtliga djur kan bli rädda för en liten svampplockare.

Jag fortsätter med mitt och hur det gick syns nedan.

En stunds surfande igår kväll ledde mig in i ett orienteringsforum där en mycket intressant diskussion pågick. Någon hade nämligen läst en artikel i den ansedda tidskriften The Economist, där en vetenskapsman kommit fram till att kor alltid står i riktning nord-syd. Alltså med nosen mot norr och rumpan söderut. Eller om det var tvärtom.

Den som skapat diskussionstråden drog den intelligenta slutsatsen att, efter denna banbrytande upptäckt, kan alla orienterare lämna kompassen hemma. Det är ju bara att titta på en ko.

För att skapa ytterligare tyngd i sitt debattinlägg hade han lagt in en bild på en kossa. Fast om den stod med nyllet mot norr var inte lätt att se.

Ingen av de som gjorde inlägg i diskussionen verkade betvivla att korna verkligen ställer sig mot norr. Frågan var snarare varför de gör det. Har det med magnetisk dragningskraft att göra eller vill de kanske ha mer solljus på ena sidan kroppen?

Någon frågade hur man ska bära sig åt om man inte ser någon ko. Det händer ju trots allt då och då. Svaret blev att då fick man ta med en egen.

Det kan bli trångt på parkeringen.

Kanske är det smidigare att ta med en kompass ändå.

Den engelskspråkiga boken med recept på typiskt svensk mat har kommit fram. Jag har fått tackmail med besked om att värdmamman genast ska kasta sig över de smarriga recepten och laga till något riktigt svenskt.

Undrar vad det blir.

Sill och surströmming lär de väl inte få tag på.

Kräftor finns nog men de kanske tycker vårt sätt att äta dem är lite väl exotiskt.

Och det simmar säkert inte så många strömmingar i Lake McDonough.

Kålsoppa skulle passa här idag men i Connecticut är det visst 30 grader varmt.

Vill de ha något riktigt mättande, gott och svenskt ska de naturligtvis laga kroppkakor. Det tar hur lång tid som helst och hela köket blir kladdigt innan man vrålhungrig kan börja avnjuta dem med lingonsylt och skirat smör. Jag har ett eget recept. Kanske ska maila det till dem.

Det finns de som påstår att om man bara sover fyra timmar en natt så kan man sova igen det nästa natt. Alltså om man sover tolv timmar då, så har man i genomsnitt sovit åtta timmar per natt. Det är möjligt att det stämmer.

Men att glömma vattna blommorna i typ två veckor och sedan kompensera det genom att dränka dem. Det funkade inte.