Lufthansa sparar in på personal.

Det är nog bra. Då kanske de slipper hamna i samma kategori som Sterling.

Om man reser med enbart handbagage ska man checka in i en automat.

Men om man ser det minsta vilsen ut vid automatens alla knappar, kommer det en Lufthansatjej och hjälper till.

Jag har inga problem att se vilsen ut.

Alltså kommer tjejen. Trycker på de rätta knapparna och berättar att jag ska gå till gate A30. Hon ber också så hemskt mycket om ursäkt för att hon inte kan berätta vilken gate jag ska resa från i Stockholm.

Bakom mig har det blivit en liten kö. Ytterligare en Lufthansatjej ansluter för att hjälpa vilsna passagerare vid automaterna.

Jag undrar om Lufthansas besparing är så lyckad.

För ungefär tio år sedan råkade jag ut för en olycka.

Jag trillade ner från ett tak.

Det blev en tid på olika sjukhus och slutade med en metallplatta och sex skruvar i vänster lår.

Jag har flugit åtskilliga gånger sedan dess. Utan problem.

Till idag.

Säkerhetspersonalen på Frankfurt Flughafen har grejor som är high tech.

Det pep ordentligt när jag passerade detektorporten.

Det har i och för sig hänt förr men då har det berott på att jag glömt ta av mig klockan eller att jeansen har metallnitar som ger utslag.

En barsk kille, som till en början bara talade tyska, började undersöka mig mer i detalj. Med en handdetektor kollar han varför det pep och när han kommer till vänster lår piper det igen. Jag börjar förstå varför.

- Ich habe Metall in meine Bein. Ein Operation. Zehn Jahre alt.

Min gamla tysklärare skulle gråta.

Säkerhetskillen rör inte en min. Han lägger undan detektorn och börjar klämma på låret. Sedan viftar han med handen.

- You are OK.

Klart jag är OK.

Det visste jag redan.

Sitter fortfarande på hotell Center Plaza, mitt emellan Eros-Center och Diamond Club.

Jag försöker jobba men det knackar på dörren hela tiden.

Städerskan vill in med dammsugare och nya lakan.

- I’m so sorry, har hon sagt tre gånger nu.

Jag ska strax lämna hotellet men det är några deadlines idag som jag inte får missa.

Dessutom har jag inte stökat till särskilt mycket. Jag bedömer rum 412 som relativt lättstädat.

Ett annat ställe, som kanske inte är lika lättstädat, är min plånbok.

Det blir alltid likadant när jag ska åka hem.

Eftersom vi envisas med att behålla vår svenska krona är man totalt orutinerad när det gäller europeiska mynt. I mitt fall resulterar det i att jag betalar med sedlar i affärer och restauranger.

Jag skulle kunna ta på mig läsglasögonen, vrida på mynten för att försöka hitta var det står 20 cent eller 50 cent och betala exakt vad det kostar.

Men om kön bakom mig växer, så är det mycket lättare att ta fram en sedel och stoppa växeln i myntfacket.

När jag ska resa hem är plånboken som en fet julgris.

Förmodligen ligger det ett visst värde i myntfacket. Och jag har inget direkt köpbehov.

Snacka om ilandsproblem.

När jag tittar på den här bloggens läsarstatistik ser jag att mellan 300 och 400 olika människor är inne varje månad. Men det är nästan ingen av er som skriver någon kommentar. Uppenbarligen vill ni veta hur många mynt jag har i plånboken, hur trångt det kan vara på tunnelbanan i London och hur många hundägare som passerar fönstret till mitt arbetsrum.

Men varför?

Det vore kul att veta.