I den amerikanska delstaten New Hampshire, vid gränsen mot Kanada, finns ett vildmarksområde kallat Pawtuckaway. Troligen namngavs det av indianstammen Algonquian som var de första att bosätta sig i det otillgängliga men viltrika området.

Precis där befann sig äldste sonen sistlidna helg. Bland annat för att han skulle springa nattorientering natten mellan lördag och söndag. Att befinna sig mitt i den nordamerikanska vildmarken mitt i natten kan nog avskräcka en del men det är inte slut här. Strax innan de skulle starta fick de besök av den tropiska orkanen Hanna med medföljande skyfall. På tvären. Tävlingen borde rimligen ha stoppats men så gör man tydligen inte där borta. I stället blev det gemensam start (då kunde man ju ta sällskap). Det ville inte min tävlingsinriktade son. Han tog täten och var strax flera minuter före övriga fältet. Då kraschade han rakt in i ett träd. Pannlampan tvärdog och där stod han mitt i orkanen mitt i vildmarken. Jag tror inte han var så kaxig då. Och jag tror inte att organisationen för utbytesstudenter hade varit särskilt förtjusta heller, om de vetat. Vad gör man när man inte ens ser handen framför sig. Man står still och hoppas att klungan ska komma samma väg. Det gjorde den. Efter några minuter såg han två lampor och började ropa allt vad han orkade. Han fick låna en reservficklampa och tog sig i mål i ovädret.

Min vän, som reste till USA igår, hade med en ny pannlampa i bagaget. Sonen ska nämligen springa nattorientering även denna helg. Kanske tar han med sig eget reservlyse.

Stuffed cabbage rolls.

Vet ni vad det är?

Jag kan avslöja att det är rubriken till ett recept i en engelskspråkig bok om svensk husmanskost.

Kåldolmar alltså. Fast jag trodde de kom från Turkiet.

Ibland är ödet en smula märkligt. Ikväll ska en god vän och granne resa till USA. Och till helgen kommer han att träffa min äldste son någonstans där borta. Jag vet inte riktigt var. Kanske där det fanns en massa björnar.

Nu har jag plockat ihop lite grejor som sonen glömde att ta med sig och, som en present till värdföräldrarna, har jag köpt ovan nämnda kokbok.

Janssons temptation finns med. Och sour baltic herring. Fast det är väl bara att öppna burken. Om de nu hittar någon i Connecticut.

Wallenbergers vet jag att sonen tycker om. Cinnamon rolls and black currant juice gillar han också (kanelbullar med svart vinbärssaft).

Jag trivs ganska bra i köket och lagar ofta rejäl husmanskost. Ändå finns det recept i den här boken som jag aldrig hört talas om, varken på svenska eller engelska.

Uppsalastuvning. Någon som smakat det? På bilden ser det ut som rotmos och fläsklägg.

Nu tycker ni naturligtvis att jag är en komplett idiot som köper en kokbok. Värdmamman (det är tydligen hon som är chef i köksregionerna) kommer att ta det som en förolämpning. Tro att sonen varje dag skickar snyftande mail och berättar hur fruktansvärt otäck mat han får. För att förebygga en sådan reaktion har jag lagt i en lapp. Där står det att det räcker om hon lagar svensk mat åt honom ett par gånger i veckan.

Nej för en gångs skull skojar jag. Det står att sonen skrivit uppskattande mail om hennes kokkonst (vilket är sant) och att hon, som är en sådan hejare på att laga mat, kanske är intresserad av vad vi i Sverige stoppar i oss.

I mitten av augusti kom Faye. Sedan Gustav. Jag tror nästa hette Hanna. Och nu är det visst Ike.

Jag har inte hört av äldste sonen på ett tag.

Det tyder väl på att han har det bra.

Bara han inte har blåst bort.

Det verkar blåsa lika mycket på den amerikanska kontinenten som det regnar här. Minst.

Vädret är inte vad det har varit. Min fiskargubbe ser faktiskt mer vindpinad ut idag än när jag köpte honom i lördags. Man får trösta sig med att det är bra för trattkantarellerna. Jag har spanat in dem. Det finns hur mycket som helst. Men de måste få växa ett par veckor till. Och då gäller det att hinna dit först.

Om mina vänner läser detta kommer de att sucka. De vet att när de blir hitbjudna i vinter kommer det att vankas trattkantarellsoppa. Igen!

Det skiter jag i. Jag tycker det är gott.

Ät och håll god min.

Ordet loppmarknad sägs komma av att de kläder som förr bytte ägare på sådana marknader ibland innehöll mer än tyg.

Idag har jag och yngste sonen varit på loppmarknad. På den som av vissa påstås vara den största i landet. Där kunde man köpa allt. Och dessutom billigt. Sonen shoppade loss ordentligt. En magträningsmaskin som han påstår kostar 500 kronor på TV-shop blev hans för en femtiolapp. TV-spel, som enligt sonen är antika och förvisso har bortåt tio år på nacken, införskaffades också. Han var salig.

Själv skulle jag inget ha men jag drogs ändå mot avdelningen för konst och hantverk. Där hängde tavlan som jag omedelbart blev förtjust i. Eftersom jag inte behöver någon tavla gick jag därifrån men som av en magnetisk kraft drogs jag tillbaka och efter en stund fann jag mig själv köpslående med den konstkunnige försäljaren, som för övrigt även hade ett exemplar av Grindslanten. Vi enades om trettio kronor. Nu är den min. Bildbevis nedan.

Äldste sonen ska tydligen springa orientering i Delaware om drygt en vecka.

Det är ganska långt från där han bor så de ska visst övernatta i enkla campingstugor. Som ni redan förstått har han inte berättat detta själv, utan jag har idkat lite detektivarbete på nätet och kommit fram till att det nog är på detta viset. Det är inte säkert han vet om det själv. Han lever i nuet.

En liten sak som står längst ner i inbjudan till den här tävlingen gör livet lite mer spännande. Jag citerar ordagrant:

"If you keep food out of your sleeping cabin, you should not have a problem. Food in a sleeping cabin is prohibited by the park for good reason. There have been cases of bears entering cabins because there was food in the cabin. The people, who were eating at the time, were surprised when the bear came through the window."

Surprised? Jag hade fått byta kallingar.

Är det inte hajar så är det björnar.

De flesta hotell i engelska storstäder härstammar från 1800-talet.

Sedan dess har de förmodligen aldrig renoverats. Den fläckiga heltäckningsmattan luktar rök. Fönstren går inte att öppna. Eventuellt för att man inte behärskar den mycket speciella teknik som krävs för att öppna brittiska fönster.

Gardinerna i frukostmatsalen är inpyrda med det stekos som bildas när man tillagar en riktig engelsk frukost bestående av bacon, fet leverkorv och scrambled eggs. Och i det här fallet har man alltså gjort det varje morgon i 150 år.

I duschen kan man välja mellan iskallt och skållhett. Mittemellan finns inte. Och hissen, om det finns någon, är så långsam att man hinner gå upp och ner för trapporna tio gånger på samma tid. Dessutom startar den inte alls förrän man lyckats skjuta för den märkliga gallergrinden.

Fairway Hotel, vid Kings Cross i London, kan mycket väl vara precis ett sådant hotell. Där har jag bokat fyra nätter i slutet av oktober för mig och yngste sonen.

Det ska bli skoj.

Idag var det dags för besiktning. Av bilen alltså.

Jag har aldrig stått inför rätta, åtalad för något, men när man kör in sin bil på bilprovningen får man nog lite av samma känsla i magen.

De lyser med ficklampa, bankar med hammare och tittar då och då på mig med en blick som säger; och den här rishögen tror du ska bli godkänd.

Till en början var han trevlig. Frågade om jag ville ha kaffe. Men ju mer han bankade med sin hammare och lyste med sin ficklampa, ju smalare blev munnen. 

- Ena parkeringsljuset funkar inte, säger han.

- Men sådant ska ju färddatorn meddela.

- Inte parkeringsljus.

Nähä. Inte parkeringsljus.

Efter provturen då han tutat (funkar), vindrutetorkat (funkar också) och testat handbromsen (helt OK), säger han allvarligt.

- Om du fixar parkeringsljuset så behöver du inte komma tillbaka. Men ljuddämparen sitter löst, bromsskivorna är rostiga och det knackar lite i ventilerna. Det bör du nog se över.

Nu har jag inte tid att blogga mer. Måste gå in på bytbil.com.