London är inlindat i gladpack.

Ja, det är säkert något annat men det ser ut som gladpack.

Idag skulle yngste sonen och jag vara kulturella.

Vi började med St Pauls Cathedral.

Det var byggnadsställningar och gladpack runt nästan hela kyrkan.

Dessutom skulle biskopen av Aston fixa med något under förmiddagen, så om vi ville komma in var vi välkomna tillbaka halv två.

Vi reste vidare till The Monument.

Det är en sorts skulptur som är lika hög som avståndet till Thomas Ferringtons bageri på Pudding Lane, där den stora branden startade 1666. Den var inte lätt.

Vi säger så här; om man skulle fälla skulpturen skulle toppen hamna där branden startade. Om den lägger sig åt rätt håll.

Enligt vår guidebok kan man klättra upp 315 trappsteg och få en fantastisk utsikt över London.

Gladpack och byggnadsställningar.

Man fick inte ens komma i närheten.

Denna renoveringshysteri har tydligen att göra med något evenemang 2012. Ringlekar av något slag.

Vårt tredje kulturella besöksmål var Tower Bridge.

Den finns kvar även om en stenrik amerikan på 1960-talet trodde att han köpt den för att montera ner och återuppbygga i Arizonas öken. Men det visade sig att det var London Bridge han hade köpt. Snopet.

Bara halva Tower Bridge var inlindat i gladpack. Vi fick en fin promenad högst uppe på arkaden mellan tornen.

I morgon åker vi hem.

Annars blir nog även vi inlindade i gladpack, putsade och målade inför OS 2012.

London Underground är klassisk.

Den röda cirkeln med det blå bandet är, liksom tunnelbanans linjesystem, några av världens mest kända symboler.

Vi har rest till Baker Street Tube Station några gånger.

Här har inte mycket hänt sedan början av 1900-talet.

Direkt när man kliver av tåget tror man att Oliver Twist ska hoppa fram bakom någon av de röda tegelmurarna och sno plånboken.

Ändå var det inte Charles Dickens som bodde i de här kvarteren utan Sherlock Holmes.

För att komma upp till gatan får man gå. 64 trappsteg. De flesta stationerna har rulltrappa eller hiss. Men inte Baker Street.

Vi har skaffat biljetter som ger oss tillstånd att åka hur mycket tunnelbana och buss vi vill i tre dagar.

Ganska praktiskt.

Igår åkte vi London Eye.

Ett av världens största pariserhjul.

Där gäller en annan biljett.

Det tar en halvtimme att ta sig runt ett varv och högst upp, ungefär 140 meter över marken, kan man enligt uppgift se fyra mil. Man står i en 'capsule' av glas. Sonen och jag kivades lite om hur man översätter capsule. Kapsel eller kapsyl?

Mitt i denna kapsyl finns en bänk där man kan sätta sig om man tröttnar på utsikten och när vår kapsyl var allra högst upp i detta monster till pariserhjul hoppar sonen upp på bänken och utropar sig själv till Londons, för tillfället, högst belägna människa.

När vi når fast mark igen är vi trötta. Klockan är fem och vi konstaterar att det vore ganska skönt att få sträcka ut sig lite i hotellsängen innan det är dags för det traditionella ilandsproblemet att hitta en restaurang för dagens middag.

Jag har läst det massor av gånger: Undvik tunnelbanan i rusningstrafik. Men, så farligt kan det väl inte vara?

På South Bank finns ingen tunnelbanestation och det var jäkligt blåsigt när vi gick över bron för att komma hit. Alltså hoppar vi på en buss. En röd dubbeldäckare. Det spelar ingen roll vart den går. Vi har biljett.

Vi kommer till Victoria Station.

Eftersom vi börjar bli erfarna londonturister vet vi att därifrån går tunnelbanans Victoria Line direkt till Kings Cross där vi bor.

Det är bara ett problem. Vi kommer inte ens ner i tunnelbanesystemet. En vakt stoppar oss. Det är för mycket folk där nere.

Vi hoppar på en ny röd buss och kliver av vid Hyde Park Corner.

Här kommer vi faktiskt ända till perrongen. Men när tåget kommer inser vi att det är fullständigt omöjligt att få plats med två svenska turister. Det är så fullt att när dörrarna stängs (se upp för dårarna) hamnar delar av passagerarnas kläder utanför.

Fyra tåg passerar innan vi byter taktik.

Att få plats med två personer är omöjligt. Men en går alltid att tränga in. Vi tar alltså varsin vagn.

När nästa tåg kommer andas jag in och tränger mig på.

Tjugo minuter senare, vid Kings Cross, kliver jag av och andas ut.

Yngste sonen står en bit bort. Vi har lyckats,

London Underground är klassisk.

Men åk inte i rusningstrafik.

Jag höll på att glömma en sak.

Fyra små ord som jag nog är den förste att skriva.

Solen skiner i London.

Jag kikade lite efter en ny klocka på Oxford Street.

Det fanns klockaffärer där.

Urmånga.

Nedan ser ni min nya klocka men för att göra det lite knepigt är det två klockor på bilden.

Gissa vilken som är min.

Tidig morgon i London.

Jag är nog fortfarande inställd på svensk tid.

Ligger i sängen med datorn på magen.

Av någon konstig anledning lutar den åt fel håll.

Ändå gick jag säkert ett par mil igår.

Ett av de största ilandsproblemen är att manövrera en svensk hotellfrukost till sitt frukostbord. Utan bricka. Först försöker man få med allt på en gång. Sedan inser man att det är lönlöst. Man får hämta både tre och fyra gånger och ändå har man glömt juicen som finns i ett hörn långt borta.

I England är det mer ståndsmässigt. Man går till frukostmatsalen och sätter sig på en ledig plats. Strax kommer en ung dam och frågar om man vill ha 'a complete English breakfast’.

Det vill man.

Hon försvinner ut i köksregionerna och kommer tillbaka med:

1. Ett glas juice.

2. En kanna kaffe (riktigt gott för att vara här).

3. Två rostade brödskivor.

4. En tallrik med korv (origin unknown), bacon, stekt ägg och vita bönor.

En perfekt start på dagen utan att man behövt resa sig ur stolen.

Nu tror ni förstås att vi tagit in på Hilton. Så är det inte. Vi bor helt OK men rummet har plats för två sängar och ett, delat, nattygsbord. Thats it. TV:n är platt och sitter på väggen. Annars hade den inte fått plats. Jag har dock inte för avsikt att vara gnällig. Här är rent och snyggt och läget det bästa tänkbara. Ganska perfekt.

Som jag redan antytt så åt vi indisk middag igår kväll. På menyn hade varje rätt fått en symbol. Röd het chilipeppar. Helt i sonens smak. En sådan chilipeppar skulle vara en förhållandevis mild rätt. Tre röda pepparfrukter var mycket stark mat. Ändå fanns det käk som hade fyra markeringar.

Vi hade en liten diskussion om vi skulle spänna bågen och testa en trea eller fega ur med en tvåa.

Vi fegade ur.

Thank God.

Det var gott. Men starkt. Man fick liksom ta en paus då och då för att hämta andan.

Fyra pepprar måste ha varit outhärdligt.

Ni som såg yngste sonens dokumentärfilmtrailer får tyvärr vänta på fortsättningen. Inspelning pågår men premiären är framflyttad. Anledningen är att när han lade ut trailern på nätet så blockerade han hela Fairway Hotels internetuppkoppling ett par timmar. Kanhända att någon hade synpunkter på det.

Jag behöver en ny klocka.

Den tänkte jag hitta idag.

På Oxford Street.

Fyra ord.

Möjligen har någon skrivit dem före mig.

Men jag skriver i alla fall:

Det regnar i London.

Men det gör inte så mycket. Vi har varit på Madame Tussauds vaxkabinett.

Det har fler varit.

Idag.

Samtidigt som vi var där.

När det är så mycket folk en helt vanlig söndag i oktober måste man anta att hela världens befolkning snart har besökt vaxdockorna. Sist jag var där har jag för mig att jag såg Björn Borg men nu hittade jag ingen svensk. Men jag morsade på Brad Pitt.

Vi har också varit på Londons motsvarighet till Åhléns. Det heter Harrods och utanför huvudingången står en hel rad svarta Bentleys felparkerade utan att någon bryr sig.

Sonen hittade en fin flygel. Men vi slog aldrig till. Det blir för bängligt att få med den hem. Och så kostade den drygt 500 000.

Nu ska vi utforska det kulinariska England. Jag vet ungefär vilken klass det håller. Någon sa en gång att i helvetet är det tyskarna som står för underhållningen, svenskarna som gör TV-programmen och engelsmännen som lagar maten.

Vi ska satsa på indiskt.

Tandori tror jag det heter.

Yngste sonen gör en dokumenärfilm om vår resa. Än har ingen TV-kanal köpt den men om jag visar en liten trailer här tar det nog fart.

Ett märkligt fenomen. Det har hänt mig flera gånger tidigare och kommer förmodligen att hända igen.

När man reser med tåg eller flyg hamnar man bredvid en människa som på traditionellt svenskt maner inte säger ett ord.

Det vill säga, inte förrän man nästan är framme.

Att flyga till London tar två timmar och tjugo minuter. I drygt två timmar av denna resa satt jag bredvid en för mig helt okänd kvinna som inte sa ett knyst. Det gjorde inte jag heller. I alla fall inte till henne.

Så börjar inflygningen mot Stansted. Om en kvart ska vi börja leta efter tåget till Tottenham Hale.

Då, helt utan förvarning, hör jag:

- Och vad ska ni göra i London då?

Herregud, ser hon inte att jag är upptagen med Wermlandstidningens lördagskryss. Jag har precis klurat ut romantiteln som alltid börjar uppe i vänstra hörnet. Det svåraste hörnet.

Men jag svarar förstås artigt och då drar det igång.

Jag får veta var hon bor, var hon är född, att hon ska till London på kurs, att hon tidigare har bott ett år i England, vilken tid hon reste hemifrån på morgonen och en hel del annat. Samtidigt som jag svarar på de frågor jag får mellan varven.

Det är inte så att jag har något emot att konversera med andra. Tvärtom. Men människan kunde väl ha börjat lite tidigare.

En smula omtumlade av all information hittade vi i alla fall tåget och nu har vi installerat oss på Fairway Hotel. Vi ser Kings Cross Station genom fönstret. Yngste sonen säger att Harry Potter brukar ta tåget därifrån. Men honom har vi inte sett.

Det är tidigt på morgonen. Jag är inte riktigt överens med klockan. Tidsskillnaden råkade bli två timmar eftersom det helt plötsligt blev vintertid också.

Men snart ska vi äta bacon och leverkorv.

Sedan blir det vaxdockor.