Stamford Bridge rymmer 42 500 personer.

På söndag klockan 13.30 Greenwich Mean Time kommer det att vara 42 500 filurer där.

Men inte jag.

Chelsea leder Premier League. Liverpool ligger tvåa. På söndag möts de.

Jag skulle kunna ta mig till Stamford Bridge på tjugo minuter med tunnelbanan, men det är ingen idé. Jag har ingen biljett.

Provade först den normala vägen. Ja, så normal är den väl inte för mig. Jag har bara sett engelsk fotboll live en gång. Och då blev jag bjuden på biljett.

Men jag surfade i alla fall in på den brittiska motsvarigheten till ticnet där jag kunde läsa SOLD OUT med stora röda bokstäver.

Då tog jag till plan B. Jag skickade ett mail till Chelsea. Inte till Scolari själv (det borde jag kanske gjort) utan till något sorts kontor som har ansvar för biljetter.

Jag skrev att jag och yngste sonen är från Sverige, att Chelsea alltid varit ’mitt’ lag i den engelska ligan, att vårt besök i London råkade sammanfalla med matchen mot Liverpool och att vi gärna ville ha hjälp att få tag i biljetter.

Naivt? Förmodligen.

Jag fick i alla fall svar. Från James:

Hi There,

The Liverpool fixture is now totally sold out, keep your eyes online just incase.

Kind Regards

Plan C är en sportpub med storbilds-TV.

Det kan bli kul det också.

Tio kilo.

Det är en magisk gräns.

Yngste sonen och jag ska förlusta oss i London några dagar.

Jag har bokat budgetflyg utan incheckat bagage. Och handbagaget får väga max tio kilo. Hur noga är det? Någon som vet?

Själva väskan väger säkert drygt tre kilo. Laptopen måste med. Är man egen företagare har man bara semester om inte kunderna ringer och har skitbråttom med något. Bara sladden väger en hel del eftersom det är en stor klump på mitten. Transformator kanske det heter.

Sedan blir det lite kallingar, strumpor och tröjor också. Jag hade tänkt packa en regnjacka. Vi ska ju till London. Men det får vara.

Tio kilo.

Min lokala ICA-affär är även postkontor.

De har nog en rejäl våg. Jag åker dit i morgon bitti.

Jag bor i villa.

Det har jag gjort jättelänge och lika länge har tidningen Vi i villa (fyndigt namn) stoppats i min brevlåda med jämna mellanrum.

Det är en tidning man får gratis, vare sig man vill eller inte. Och att den är gratis innebär att den blir lönsam tack vare sina annonsörer. För att locka annonsörer är varje nummer ett temanummer.

Jag kan tänka mig massor av intressanta teman för en villaägare.

Hur man får gräsmattan mossfri.

Hur man städar garaget (högaktuellt ämne i en specifik villa).

Hur man får bort det enerverande ljudet av flaggstångslinan som slår mot flaggstången varje gång det blåser det allra minsta.

Hur man får yngste sonen att inte bara släppa gitarren och gympaväskan på hallgolvet.

Och en massa andra ilandsproblem som varje villaägare dagligen brottas med.

Men lösningarna på dessa problem hittar jag inte i Vi i villa. Där klarar man sig med fyra återkommande teman.

När höstmörkret faller är det Tema braskaminer.

När det börjar knoppas i björkarna är det Tema uteplats.

Och däremellan är det antingen Tema kök eller Tema badrum. Sedan börjar det om från början igen.

Denna bristande fantasi kan naturligtvis bero på att tidningens redaktionsledning finns i Stockholm. De bor säkert i lägenhet och den enda gräsmatta de ser är den i Kungsträdgården.

Men sanningen är nog den att flaggstångslinetillverkarna är för få för att det ska bli någon fart på annonsförsäljningen. De resurserna finns hos Skånska Byggvaror, Jøtul, Marbodal och FM Mattsson.

Att detta märkliga, och fullständigt ointressanta, inlägg kom till beror på att jag idag sitter med ett projekt om ökad fartygstrafik på Göta älv. Jag var tvungen att få en liten paus. Men nu ska jag plikttroget kasta mig över godsmängderna igen.

Äldste sonen rehabiliterar sin vad.

Det betyder att den tid, varje dag, som tidigare gick åt till träning nu har blivit fritid.

Han slipper alltså fara runt som en skållad iller för att hinna med allt och kan, i stället, lägga sig på sängen och zappa in en kanal där Bostons röda strumpor spelar baseboll. Eller om det är amerikansk fotboll. Jag kan inte reglerna i någondera.

Sonen klarar galant en så slapp eftermiddag. En dag. Högst.

Nu har han mailat och berättat att han och värdmamman ska ägna några eftermiddagar åt att baka. Jag tror mig veta arbetsfördelningen. I alla fall vem som är ansvarig för att rensa skålarna från smet.

Han vill ha två recept.

Två favoriter.

Det ena är farmors grahamsskorpor. Jag har kallat dem för Grandma’s rusk bisquits of graham flour. Det kanske blir en succé i staterna.

Det andra är fudge. Ni vet sådan där kolaliknande godis som de flesta nöjer sig med att fixa till jul.

Jag googlar för att hitta lämpligt recept och får direkt upp en sida där jag läser följande.

”I USA är fudge enormt populärt. Inte undra på, fudge har en mjuk och läcker…” och så vidare.

Att skicka ett recept på fudge till fru deWeese i Connecticut är alltså samma sak som att lära henne göra corned beef eller chicken wings.

Inom kort ska jag avlägga besök i både England och Tyskland.

Jag tror jag ska ställa mig på Trafalgar Square och basunera ut det lämpligaste sättet att tillreda fish and chips. Och sedan ska jag grilla bratwurst utanför Hauptbahnhof i Frankfurt.

Det är tveksamt om det skulle bli så lyckat.

Jag får helt enkelt döpa om fudgen till Grandma’s old fashion christmas candy.

Om sedan resultatet blir något de känner igen kan ju inte jag hjälpa.

Jag läste i tidningen att finanskrisen har gjort att 250 miljarder har försvunnit.

De kan ju inte bara ha gått upp i rök.

Igår sprang äldste sonen orientering.

Någonstans i New Hampshire.

Jag orkar inte hålla reda på mer exakt var han far och flänger.

Han kom dock inte i mål. I en sluttning stöp han och vred till foten så pass att han blev liggande i skogen. Hjälpsamma människor avbröt sitt eget tävlande för att hjälpa sonen. Ni läser inte det här eftersom ni inte begriper det klassiska språket svenska, men om ni mot förmodan översätter (testa Babelfish) så vill jag framföra mitt varma tack.

En av er var läkare och bedömde att det kunde röra sig om en fraktur. Till oroliga anhöriga kan jag direkt meddela att det var en stukning och att sonen är tillbaka i träning om en eller två veckor. Det blev dock transport till sjukhus för röntgenundersökning.

Här skulle jag kunna skjuta in den klassiska vitsen att man fotograferar armen och ser benet men nu var det ju benet som blev fotat så det funkar inte.

I USA är det inte riktigt så att man får en faktura på sin patientavgift när man besöker ett sjukhus. Cash is king men sonen är ordentligt försäkrad så jag tar kontakt med värdpappan och berättar att alla omkostnader kommer att ersättas av försäkringsbolaget. Men det är inte så lätt för honom att veta hur detta ska gå till eftersom försäkringsbolagets hemsida bara finns på svenska.

Jag berättar att han ska ta kopior på alla kvitton och posta till en adress i Stockholm.

Wollmar Yxkullsgatan 14.

Herregud. Jag kan knappt stava till det själv.

Men än har han inte kommenterat. Vi får se hur det går.

Själv har jag insett att jag är alltför uppbokad. Idag fick jag ett erbjudande att följa med på ett seminarium där Pierluigi Collina skulle prata om hur man lär sig fatta snabba beslut. Ni har säkert sett den flintskallige och mycket karismatiske italienske fotbollsdomaren.

Jag vet inte om jag behöver lära mig att fatta beslut på en sekund men detta hade jag jättegärna varit med på. Speciellt när jag slapp betala. Det var inte billigt.

Men i min almanacka stod att jag redan bokat in mig på annat.

0-3 mot Linköping. De gör för få mål.

Litteraturpriset till Jean-Marie Gustave. Jag har för få förnamn. 

Livet får gå vidare ändå. Det är ju fredag. 

Jean-Marie Gustave Le Clézio!

Har de inte läst min blogg?