Har varit och fredagshandlat.

Det var det fler än jag som gjorde.

Det finns numera tre sätt att få med sig alla varor till de långa kassaköerna.

Kundvagn, vanlig korg och en lite ovanligare korg med hjul.

Tar man den sistnämnda ser det ut ungefär som om man är ute och går med hunden.

Eftersom jag är allergisk mot pälsdjur brukar jag ta en sådan.

Då får jag i alla fall veta hur det känns.

När jag kommer till kassorna försöker jag räkna ut vilken som kommer att gå fortast.

De som har valt kundvagn har som regel flest varor och där bör det alltså ta tid. Å andra sidan tar en kundvagn stor plats i kön. Säkert drygt en meter. I en kö med många korgar står det alltså fler människor. Säg att det får plats tre korgmänniskor på en kundvagnshandlande. De kanske har lika mycket tillsammans.

Det är inte så lätt.

Hur jag än väljer så väljer jag fel.

Och även om jag inte hör till de mer lättirriterade, så är sådana här situationer en smula påfrestande.

Det är vid tillfällen som dessa jag får lust att göra ett berg av mina varor på rullbandet. Vända allihop med streckkoden mot kassörskan. Och flina lite elakt mot den som står bakom mig i kön.

Men jag gör aldrig så.

Kassörskan kan få någon arbetsskada.

Jag kan få dåligt samvete.

Och fortare lär det ju inte gå.

Yngste sonen är äntligen färdig med sin londondokumentär. Han är dock bortrest för tillfället och jag klarar inte av att lägga in den utan hans hjälp. Men den kommer att ligga här ovan strax.

Ni får dock ha överseende med att hans blogg är en temablogg inriktad på spel. Filmen är egentligen gjord för den.

På planet på vägen hem från Tyskland hamnade jag bredvid ett ungt par som planerade sitt bröllop.

De hade precis varit nere i Grekland och rekognoserat.

Det är nämligen där de har planerat att gifta sig.

Hon var lite upprörd över att de glömt prata med restaurangen om fördrinken. Men hon hade en mailadress.

Hon var också lite tveksam till den präst de hade träffat och som lovat att viga dem. Han hade alldeles för långt skägg.

Ett annat problem var om de skulle våga köpa flygbiljetter till alla gäster redan nu. Flygbolag går ju i konkurs till höger och vänster.

De hade mycket att stå i.

Under veckan skulle de prata med killen som ska göra en hemsida om bröllopet och nästa helg skulle de iväg och shoppa nödvändiga varor.

I London.

De ska för övrigt gifta sig i september nästa år.

Skulle tro att de hinner ta en sväng ner och snacka om fördrinken.

Lufthansa sparar in på personal.

Det är nog bra. Då kanske de slipper hamna i samma kategori som Sterling.

Om man reser med enbart handbagage ska man checka in i en automat.

Men om man ser det minsta vilsen ut vid automatens alla knappar, kommer det en Lufthansatjej och hjälper till.

Jag har inga problem att se vilsen ut.

Alltså kommer tjejen. Trycker på de rätta knapparna och berättar att jag ska gå till gate A30. Hon ber också så hemskt mycket om ursäkt för att hon inte kan berätta vilken gate jag ska resa från i Stockholm.

Bakom mig har det blivit en liten kö. Ytterligare en Lufthansatjej ansluter för att hjälpa vilsna passagerare vid automaterna.

Jag undrar om Lufthansas besparing är så lyckad.

För ungefär tio år sedan råkade jag ut för en olycka.

Jag trillade ner från ett tak.

Det blev en tid på olika sjukhus och slutade med en metallplatta och sex skruvar i vänster lår.

Jag har flugit åtskilliga gånger sedan dess. Utan problem.

Till idag.

Säkerhetspersonalen på Frankfurt Flughafen har grejor som är high tech.

Det pep ordentligt när jag passerade detektorporten.

Det har i och för sig hänt förr men då har det berott på att jag glömt ta av mig klockan eller att jeansen har metallnitar som ger utslag.

En barsk kille, som till en början bara talade tyska, började undersöka mig mer i detalj. Med en handdetektor kollar han varför det pep och när han kommer till vänster lår piper det igen. Jag börjar förstå varför.

- Ich habe Metall in meine Bein. Ein Operation. Zehn Jahre alt.

Min gamla tysklärare skulle gråta.

Säkerhetskillen rör inte en min. Han lägger undan detektorn och börjar klämma på låret. Sedan viftar han med handen.

- You are OK.

Klart jag är OK.

Det visste jag redan.

Sitter fortfarande på hotell Center Plaza, mitt emellan Eros-Center och Diamond Club.

Jag försöker jobba men det knackar på dörren hela tiden.

Städerskan vill in med dammsugare och nya lakan.

- I’m so sorry, har hon sagt tre gånger nu.

Jag ska strax lämna hotellet men det är några deadlines idag som jag inte får missa.

Dessutom har jag inte stökat till särskilt mycket. Jag bedömer rum 412 som relativt lättstädat.

Ett annat ställe, som kanske inte är lika lättstädat, är min plånbok.

Det blir alltid likadant när jag ska åka hem.

Eftersom vi envisas med att behålla vår svenska krona är man totalt orutinerad när det gäller europeiska mynt. I mitt fall resulterar det i att jag betalar med sedlar i affärer och restauranger.

Jag skulle kunna ta på mig läsglasögonen, vrida på mynten för att försöka hitta var det står 20 cent eller 50 cent och betala exakt vad det kostar.

Men om kön bakom mig växer, så är det mycket lättare att ta fram en sedel och stoppa växeln i myntfacket.

När jag ska resa hem är plånboken som en fet julgris.

Förmodligen ligger det ett visst värde i myntfacket. Och jag har inget direkt köpbehov.

Snacka om ilandsproblem.

När jag tittar på den här bloggens läsarstatistik ser jag att mellan 300 och 400 olika människor är inne varje månad. Men det är nästan ingen av er som skriver någon kommentar. Uppenbarligen vill ni veta hur många mynt jag har i plånboken, hur trångt det kan vara på tunnelbanan i London och hur många hundägare som passerar fönstret till mitt arbetsrum.

Men varför?

Det vore kul att veta.

Ungarna i Frankfurt har bakhjul på skorna.

De går några steg som vanligt, sedan sätter de ner klacken och far iväg som skjutna ur en kanot.

Det blir nog nästa sommars hit i Sverige.

Kom ihåg var ni läste det först.

Här finns inte antingen eller.

Här är det mesta både ock.

På Römertorget står en kines och staplar tallrikar på huvudet. Det låter kanske inte så svårt men han tar upp dem med foten, kastar upp dem i luften och på något underligt sätt lägger de sig på hans huvud. En efter en.

Det är husen kring Römertorget som syns på första bilden en bit ner här. Vackra korsvirkesfasader från 1500-talet. Det vill säga de har varit från 1500-talet men det är de inte längre.

1944 bombades Frankfurt sönder och samman och de vackra husen jämnades med marken.

Men på det glada 80-talet kom man på att man skulle bygga upp dem igen. Precis som de såg ut innan britternas bombraider.

Samtidigt ville storbankerna bygga monument över sin egen förträfflighet och smällde upp 56 våningar höga skyskrapor alldeles intill den pampiga domen och nygamla Römertorget.

Nu är det finanskris. Vissa banker går på knäna. Men husen är fortfarande 300 meter höga.

Korsvirkeshus vid Römertorget samsas med skyskrapor i glas och stål.

Aldrig antingen eller.

Hellre både ock.

Men kinesen som staplar tallrikar på huvudet verkar inte bry sig.

Mainhattan.

Så kallar tyskarna den stad där jag befinner mig för tillfället.

Det är tidig lördagskväll. Jag har bara en middag med kunder kvar (hemskt jobb man har) sedan kan jag bli turist.

Har tillbringat dagen på Frankfurt Messe. Den mässa jag besökte var ungefär lika stor som Älvsjömässan eller Svenska Mässan i Göteborg.

Den var i hall tre.

Av nio.

Det är stort här. Men det är inte bara därför Frankfurt kallas Mainhattan.

Ni vet förstås att staden ligger vid floden Main. Det är en förklaring till den fantastiskt geniala ordvitsen.

En annan är att Frankfurts skyline inte liknar något annat i Europa.

Jag har flugit hit tidigare, ändå har jag inget minne av den syn som mötte mig när jag åkte in mot centrum idag.

Här finns faktiskt riktiga skyskrapor. Hus som är hur höga som helst.

Frankfurt är också Europas finansiella centrum. I en av de här flashiga skyskraporna finns Europeiska Centralbanken.

I morgon är jag turist. Jag funderar på att gå dit. Knacka på dörren och fråga hur grabbarna har tänkt lösa den ekonomiska krisen. Det är i och för sig söndag i morgon men jag har en känsla av att det finns en del som jobbar ändå. Är det kris så är det.

I kvarteren runt hotellet verkar det dock inte vara lågkonjunktur.

Jag ser genom mitt fönster att de inrättningar som erbjuder massage, sauna och annat har en strid ström av kunder. Mellan dessa inrättningar finns förstklassiga restauranger och hotell som, liksom mitt, är fyrstjärniga.

Tyskland är märkligt.

Och, bara så ni vet. Jag tänker inte slinka in genom någon av dörrarna under neonskyltarna.

Jag har bastu hemma.

Covent Garden.

En turistfälla?

I varje fall en kontrast till övriga London.

Lite kategoriskt kan man säga att man möter två typer av människor på Londons gator.

Den ena är turisterna. Lätta att känna igen eftersom de som regel har en jättelik karta i händerna och kamera på magen.

Den andra kategorin har kostym eller dräkt. De går med stadiga steg och blicken fäst någonstans långt bort. I ena handen en portfölj, I den andra en pappmugg från Starbucks. Råkar de stöta till någon kommer det blixtsnabbt ett 'Excuse me'. De är helt tydligt på väg någonstans. Till jobbet, till lunchen eller till ett viktigt möte.

Man får lust att vända sig om för att se om de har en sådan där skruv i ryggen som leksakerna hade förr i tiden.

Så kommer man till Covent Garden. En gammal marknadsplats vid St Pauls Church.

Här är fortfarande marknad. Alltid. Bland en oändligt massa stånd kan man hitta väskor, kläder, hattar, frukt, grönsaker, ja det mesta. Här steker man crepes, gräddar våfflor och serverar kaffe. Här och där bjuds på gratis underhållning. Några skådespelare i medeltidsdräkter spelar barnteater på kyrktrappan. En klassisk utbrytarkung försöker ta sig ur kedjor och bojor medan publiken räknar ner. Three, two och precis på one står han fri som en fågel.

En jonglör klagar på att han får för lite ovationer. Om vi inte jublar högre hotar han med att packa ihop, åka hem och skaffa sig en flickvän på Internet. Det blir naturligtvis ett öronbedövande jubel när han börjar kasta sina käglor.

Utanför ett kafé spelar en stråkkvartett. När de drar igång Offenbachs Can-Can lyckas en av tjejerna i kvartetten med konststycket att spela fiol och utföra det klassiska bensprattlet samtidigt.

- Amazing, skulle nog den stressade londonbon ha sagt.

Men han är inte här. Han är på väg någonstans. Med en Starbuckmugg i handen.

Kanhända att Covent Garden är en turistfälla.

Men en jäkligt trevlig sådan.