Sedan jag fick min nya soptunna har jag blivit en hejare på återvinning.

Jag känner att jag håller på att rädda världen.

Polarisen kommer inte att smälta. De som köpt de nya, flashiga lägenheterna med sjönära läge behöver inte oroa sig för att Vänern ska svämma över.

Jag fixar allt det där.

Matrester i ett av soptunnans fack.

Brännbara sopor i det andra.

Plast, glas, tidningar och kartonger i olika kassar som har en mellanstation i garaget innan det då och då är dags för sluttransport till återvinningscentralen.

Jag funderar till och med på att riva sönder postit-lapparna så klisterdelen kan gå till kemikalieåtervinningen.

Idag var det dags för sluttransport.

Det var då jag blev riktigt besviken.

Varenda container var proppfull.

Jag fick ägna en halvtimme i nollgradigt regn åt att skjuta in och platta till så att min återvinning skulle få plats. Och dessutom hade containern märkt ’kartong’ ett löjligt litet ingångshål. Det gick inte ens att få in en skokartong utan att bända isär och platta till.

Jag begriper att kommunen gör allt för att inte dess yngre invånare ska få för sig att klättra in i containrarna men några ungar på sju centimeter har jag aldrig sett här.

Om min kommun nu uppmuntrar till återvinning. Om man vill rädda jorden från klimatkatastrof, då kan man väl se till att containrarna töms så att skokartonger och gamla Wermlandstidningar kan återvinnas. Då kan man väl underlätta i stället för att försvåra.

I går kväll tog jag en pilsner i Stadshusets bastu, i goda vänners lag. Jag har i alla fall fått något för mina skattepengar, även om det var motigt på återvinningscentralen.