Det var länge sedan yngste sonen firade sin födelsedag hemma.

Han fyller nämligen alltid på höstlovet och då brukar vi resa bort.

Jag tänkte att det är synd att bryta traditioner, så jag började söka efter resor som inte kostar skjortan.

Vi kan flyga till London för sex spänn. Det är billigt. Om jag ska ta bilen kommer jag väl ungefär tre kilometer. Till ICA och tillbaka. Det är längre till London.

Sedan tillkommer i och för sig flygskatt och sådant så biljetterna går på runt 600. Om man inte vill ha med sig någon väska, för den får man betala extra för. Sedan ska man ta sig till Nyköping också. Och det kan vara bra att ha någonstans att bo i London. Att gå på fotboll i England är inte billigt och förmodligen heller inte i yngste sonens smak.

Men en ham omelette på en pub kostar inte så mycket. Vi får se. Jag ska fundera vidare. Det här blogginlägget var mest för att sonen jagade på. Bloggar man inte varje dag så tappar man läsare, säger han. Fast jag är helt överväldigad över de 411 som tittade in i augusti. Om några tröttnar må det vara hänt.

Min yngste son har bott i källaren.

Nej, glöm det. Den första meningen känns inte bra. Jag börjar om från början. Eller.

Jo, yngste sonen har bott i källaren. Vi bor inte i Österrike. Jag heter inte Fritzl. Sonen har kunnat gå upp och ner precis när det fallit honom in. Förresten är det knappt en källare. Bara en halvtrappa ner. Fullstora fönster som grannens katt kan titta in genom. Nedre etaget, kan vi kalla det för att undvika alla missförstånd. Där har han bott.

Nu har han flyttat. Två trappor upp.

I samband med flytten hade jag lovat att han skulle få en ny, bred säng. Denna skulle införskaffas idag i vår lokala möbelaffär. Det visade sig vara en oövertänkt idé. Att en regnig söndag, strax efter löning åka till ett IKEA som firar ettårsjubileum är inget för personer med svaga nerver. Dessutom kan man inte gena på IKEA. Jag har i alla fall inte hittat något annat sätt att ta sig genom butiken än att följa den markerade vägen. Där var det folkvandring. Förbi soffor, skrivbord, hyllor, kök, barnmöbler och restaurangen där till råga på allt en jubileumsfirande tradjazzorkester står och för oväsen. Överallt barnvagnar, kundvagnar och människor som plötsligt kommer på att de ska titta på något de passerat tidigare och börjar armbåga sig fram mot strömmen. Jag ville bara ut men fick bita ihop. Har man lovat så har man. Det tog två timmar innan vi kommit ut på parkeringen med vår Sultan Strandliden med tillhörande bäddmadrass och ben. Måtte han sova gott.

Som jag skrivit tidigare har jag varit minst sagt nyfiken på vilka som läser den här bloggen. Och hur de hittar hit. På några av veckor har ni blivit 396 stycken.

Idag kröp några av er fram.

- Hej Per. Jag läser din blogg.

- Jag också.

Fyra, eller möjligen fem, kompisar har alltså varit inne. Även om bloggen egentligen är avsedd för äldste sonen i USA så får jag hälsa er välkomna. Men det återstår några hundra oidentifierade. Jag får väl leva med att aldrig få veta. Kanske är det USA-sonen som sprider rykten.

Att jag varit i Grums idag vet ni redan. På vägen hem drog jag på mig gummistövlarna för att se om jag kunde fixa en god kvällsmacka åt mig och yngste sonen. Bildbevis finns nedan.

For my american readers I want to say that the picture below visualizes a Swedish delicacy; chanterelles.

När jag letar kantareller undrar jag alltid hur många som aldrig hittas. Hur många som blir kvar i skogen. Som aldrig hamnar i en svampkorg, aldrig blir frästa i smör, aldrig lagda på en macka och inte heller avnjutna när man ser Finnkampen på TV. Ja, det där med Finnkampen gör naturligtvis potentialen större, men ändå. Man kan ju undra. Det gör i alla fall jag.

I morgon ska jag resa bort.

Till Grums.

Jag funderar på att lägga upp ett konto i resdagboken.se.

Vad gör man i Grums en lördag? Jag vet bara att jag ska ägna mig åt det absolut krångligaste sättet att ta sig tillbaka till en plats man aldrig hade behövt lämna.

Äldste sonen ska visst också på en utflykt i morgon. Till ett ställe som heter New York.

Vi har det olika.

Men det finns ett trafikljus i Grums.

Jag har inget spännande att berätta.

Det hade jag inte igår heller. Då lurade jag in 57 helt oskyldiga människor och det enda de fick veta var att jag bakat bullar. Ni måste ha blivit rejält besvikna.

På tal om bullar. Tove, det finns inte över 40 i frysen längre. Ska du ha någon får du sno dig hit.

Han som moffar i sig alla bullar vill att jag puffar lite för hans blogg. Han har skrivit om min och vill ha något i gengäld. Det gör jag gärna. Han skriver riktigt underhållande på http://woodpig.bloggagratis.se den lille trägrisen.

Annars har det inte hänt något.

Därför blir det ingen blogg idag.

Jag förstår hur det känns för de som dristar sig till att hoppa bungyjump. Hur det riktigt knyter ihop sig i magen, de får inte luft, pannan blänker av svett, blicken fladdrar men ändå, av någon outgrundlig anledning, tar de steget ut och hoppar.

Det var precis likadant för mig tidigare ikväll. Flera gånger hade jag först bestämt mig och sedan ångrat mig.

Till sist tog jag steget. Jag intalade mig själv att det behöver inte gå åt helsicke. Det finns människor som gjort det innan mig och faktiskt lyckats. De har varit väldigt stolta att de trots allt vågade. Därför vågade jag också.

Ni har säkert räknat ut det redan.

Jag har bakat bullar.

Igår kväll ringde telefonen. Jag var ensam hemma och tittade på No country for old men. Jag är en ganska gammal man men filmen handlade definitivt inte om mig. Den var såpass spännande att det var med viss irritation jag pausade och svarade.

- Hej det är jag, hördes i luren precis som om någon ringde från andra sidan gatan.

Det tog en stund innan jag fattade att det var äldste sonen som ringde från Hartford, Connecticut, typ på andra sidan jordklotet. Jag är inte så bra på det här med fiberoptik. Vi pratade en lång stund även om det egentliga ämnet var en spruta mot kikhosta. Eller rättare sagt en utebliven spruta mot kikhosta. Sonen är född 1990 och den årgången fick inga sådana sprutor. Hans skola tycker dock att om han ska vara med i terränglöpningslaget ska han ha en sådan spruta. Och det var, som vanligt, bråttom. Jag skrev ett intyg att det var OK att han fick en sådan injektion (att han är 18 år och myndig spelar tydligen ingen roll over there). Gjorde en pdf-fil av intyget och mailade över hela Atlanten.  Nu är han sprutad och medlem i Canton High School Cross Country Team.

Om han inte vinner lär han inte skylla på hosta.