I mitt jobb får man se världen. I varje fall en liten del av den. Idag var jag på finngården Kvarntorp långt bortom all ära och redlighet. Civilisationens sista utpost på vägen dit, innan det bara blir skog och myrar, heter Lekvattnet. Fast även den här vackra byn är nedläggningshotad. Skolan försvinner till våren, bensinstationen har monterats ner och lanthandeln har kursat. Därför blir jag både förvånad och nyfiken när jag ser en stor ny skylt på taket till den gamla handelsboden; Finnskogens Ostaffär.

Ibland är det väldigt nära mellan optimism och dumdristighet. Vem åker till Lekvattnet för att köpa ost? Jag var naturligtvis tvungen att stanna och titta in. Vem som köper ost i Lekvattnet vet jag fortfarande inte, för det var inga andra kunder där. Bara det holländska paret som flyttat till en stuga utanför Lekvattnet, producerar egen getost, importerar andra ostar från Holland och glada i hågen öppnade en butik.

Jag får väl önska lycka till.

Någonstans längre ner har jag berättat om vissa komplikationer när jag skulle hämta ut ett rekommenderat brev på min lokala ICA-butik. Jag kanske var lite sarkatstisk och ironiserade lite över butiken och dess personal.

Idag var jag där igen. Jag gör ett besök nästan varje dag. Eftersom vi håller på att göra en liten rockad här hemma i den meningen att yngste sonen ska ta över äldste sonens rum, behövde jag några kartonger för att förvara äldste sonens saker till han kommer hem igen. Hängde ni med?

Var äldste sonen ska bo när han kommer hem tar vi då. Ett problem i taget.

Tillbaka till ICA där jag snällt frågade om de hade några banankartonger. Det hade de och jag skulle få betala fem kronor styck. Jag sa att jag ville ha fyra samtidigt som jag tänkte att va fan, fem spänn styck. Om inte jag hade tagit de där kartongerna hade någon ur personalen fått köra dem i en maskin så de blev alldeles platta och sedan bära ut dem till en container på baksidan. Jag  har ju besparat dem en massa arbete och ska dessutom betala för det.

Jag fick mina kartonger och tjejen bad direkt om tjugo kronor.

- Det kan jag väl betala i kassan, svarade jag.

- Nej, det här går lite vid sidan om.

- Vid sidan om! Det går alltså till er kaffekassa.

- Nej, de här pengarna skänker vi till Barncancerfonden.

Heder åt min ICA-butik.

Vad är egentligen manligt?

Att sköta grillen?

Att backa med släp?

Jag har just ansat en klätterväxt som levde sitt eget liv på husets framsida. Nu ser vi ut genom fönstren igen. Jag stod högst upp på en stege med en vass sekatör i handen. Det var väl hyfsat manligt.

Men nu. Nu ska jag repa av bladen på kryddväxterna och lägga dem att torka. Om någon vecka ska jag köpa glasburkar som jag kan ha vid spisen. Det är ta mig tusan inte manligt. Jag tror till och med Ernst hade vägrat. I alla fall barfota.

Men man måste ju överleva vintern. 

Madonna tjänar enligt uppgift 2,2 miljarder kronor om året. Springsteen gör sig nog en hacka han också. Men det är inte (bara) därför jag är råddare (stavas det så) åt yngste sonen och hans flickvän. Det är för att det är kul också. Och för att de spelar bra. Ikväll hade de en utomhusspelning. Solen sken, myggen bet och sonen var klädd i en filt som han klippt hål i. Det blev en svettig spelning. För oss båda. Jag bar gitarrer, pedaler, den sönderklippta filten, sladdar och ännu fler gitarrer.

Tänk om han blir lika känd som Madonna. Då får han komma ihåg sin råddare.

Jag startade den här bloggen för ungefär tre veckor sedan för att äldste sonen skulle ha lite koll på vad jag och lillbrorsan har för oss i Sverige. Han har precis rest till USA för att läsa ett år på high school. Jag har inte brytt mig om att berätta för särskilt många att bloggen över huvud taget finns. Nu ser jag på besöksstatistiken att 163 olika personer har varit inne här sedan starten. 163, de flesta för mig helt okända, personer har kollat när äldste sonen äter ostmacka på Arlanda och den yngste poserar med en lemur på Skansen. Det är för övrigt sonen som är till höger på bilden.

163 personer. Vilka är ni? Vad gör ni här? Och hur har ni hittat hit?

Min tanke var att om äldste sonen visar tendenser till hemlängtan så slutar jag blogga. Eller också skriver jag om hur tråkigt det är här. Maten är äcklig (igår åt vi blodpudding, bacon och lingonsylt), det regnar hela tiden, TV-programmen är kass och så vidare.

Men nu verkar sonen trivas förträffligt på andra sidan Atlanten. Därför kan jag berätta att jag stämplade ut tidigare idag. Drog på mig stövlarna för att kolla om antalet kantareller i skogen var fler än de svenska guldmedaljerna i Peking. Det hade räckt om jag hittat en. Nu fick jag med mig ungefär fem liter hem. De ska frysas in. Jag ser framför mig hur jag en kall vinterlördag har åkt skidor hela eftermiddagen. Jag kommer hem och tänder både i kaminen och vedspisen. Sätter mig i bastun och sedan smörsteker kantareller och lägger på en rågsiktsmacka. Hur otäckt låter det.

The Vineyard är en ö utanför USA:s ostkust som lyckats samla mängder av celebriteter. Åtminstone sommartid. Då stöter man på Bill och Hillary Clinton, Paul McCartney, David Letterman, Meg Ryan, Reese Witherspoon och Beyoncé med flera på trappan till Konsum. Eller var de nu handlar. Man kan säga att det är USA:s motsvarighet till Fårö.

Prisnivån är 60 procent högre än i övriga USA. Om man inte ska köpa en kåk. De är 96 procent dyrare. Och något som man absolut bör veta om the Vineyard är att där finns en alldeles egen teckenspråksdialekt.

Dit åker äldste sonen på semester idag.

Jag ska resa till Yppersbyn på lördag. Det ligger utanför Arvika. Jag gissar att en kokt med bröd kostar ungefär lika mycket där som på andra ställen i Värmland.

Språket fascinerar mig. Speciellt det svenska. Att sätta bokstäver intill varandra så att de bildar ord och meningar som andra kan läsa. Kanske till och med tycka är intressanta.

Språket förändras. Det är bara att acceptera. Mina båda söner har i allt större utsträckning tagit till sig det SMS- och chattspråk som förmodligen har till avsikt att spara in på knapptryckningar på mobil och tangentbord. Jag finner ingen större anledning till det. Utom möjligen när jag ska skriva ett meddelande till betalningsmottagaren på min Internetbank och bara har tolv tecken att förfoga över.

Ska man begripa vad ungarna skriver måste man alltså lära sig deras språk. Jag chattar aldrig men om jag någon gång ändå skulle göra det, är det till exempel bra att förstå betydelsen av AFK. Det betyder att personen i andra änden har gått och pinkat eller står i köket och gör iordning en kvällsmacka. Man kommer alltså inte att få svar på ett tag. Det är en förkortning för Away From Keyboard. Men det berättar inte hur länge personen ska vara borta.

Jag är alltså noobie på det här språket men jag försöker ändå hänga med. Annars har jag snart SBS (Skit Bakom Spakarna). Språkets utveckling går nämligen inte att stoppa. Så här skrev till exempel Linné när han skulle förklara för omvärlden att människor är smartare än djur: "Vi havom ej fått den styrka som elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste."

Så skriver vi inte längre. lr hur?

pok