Jag har köpt mitt favoritlags alla matcher.

Inte så att jag blivit huvudsponsor.

Nej, jag har fixat så att jag kan se matcherna på TV. En del kvällar är TV-kvällar och det får bli när det är hockey.

Jag tycker att jag har hur många TV-kanaler som helst men hur jag än zappar så är det kändisar som inte kan åka skridsko, tonåringar som blir förnedrade för att de inte kan sjunga, berusade människor på någon finlandsfärja, Lasse Kronér som visar upp fåniga pappersremsor, ogifta lantbrukare eller Ernst som hittar fula saker på auktion och har ett efternamn som jag inte kan stava till.

Jag orkar inte.

Vi har finanskris, världens mest inflytelserika nation ska snart välja ny president, en bestialisk barnamördare får livstids fängelse och när jag slår på TV:n för att få lite mer information om allt detta står Martin Timell där och bygger en fågelholk.

I kväll dänger vi Linköping.

Jag ska titta.

Just nu pågår tydligen en febril verksamhet på USA:s alla high schools. Collegen har tillåtelse att värva elever.

Det kostar pengar att gå på college. Därför gäller det för varje college att värva så många studenter som möjligt. De försöker tydligen överträffa varandra i fina campus, duktiga idrottslag och bra lärare.

Äldste sonen är utbytesstudent och skulle kunna betrakta den här cirkusen lite på avstånd. Slå sig ner i skolkorridoren och tänka att det där med att välja college det är inte mitt bekymmer. Jag ska ju plugga hemma i Sverige till hösten.

Men igår kväll fick jag ett långt mail från sonens värdpappa. Kontentan var att sonen inte alls satt i skolkorridoren och sneglade på de andra eleverna. Han hade fått hintar från både lärare och idrottscoach att hans resultat i skolan mycket väl kunde resultera i scholarship, vilket är någon sorts stipendium för collegestudier.

Värdpappan kunde mer än gärna tänka sig att hjälpa sonen genom den här processen men ville först veta vad jag tycker.

Ja, vad tycker jag? Sonen är myndig så egentligen spelar det inte så stor roll. Jag lovade återkomma efter vissa sonderingar.

Idag ringde jag rektorn på den skola där sonen ska (alternativt skulle) börja till hösten. Det är en privat skola som naturligtvis resonerar precis som collegena (lustigt ord) gör. Det vill säga ju fler elever desto mer pengar. Jag fick reda på att om sonen stannar minst ett år till så är det för sent att läsa sista året på gymnasiet. Då får det bli Komvux. Men, fortsatte rektorn, något förvånande:

- Har han chans att få scholarship ska han naturligtvis ge järnet. Det är inte så många som får den möjligheten.

Den här rektorn är ganska insatt i amerikansk skolidrott och han är gift med en olympisk guldmedaljör. Han blev riktigt exalterad och jag fick intrycket att sonen är välkommen i höst men att rektorn nästan tyckte det var ännu roligare om han inte dyker upp.

Jag ser redan scenariot framför mig. Först high school. Sedan college. Sedan träffar han en tjej, om han inte gjort det redan, och plötsligt är det en hel ocean mellan mig och mina barnbarn.

Fast världen blir ju mindre.

En, för utomstående, mycket kryptisk kommentar från min gode vän Janne S (se nedan) föranleder mig att komma med en förklaring.

Det handlar om ett litet knep som hjälpt mig otaliga gånger i livet.

När man är på annan ort tvingas man ibland att handla i livsmedelsaffärer man aldrig besökt tidigare.

En fråga man ställer sig, så snart man klivit in genom den fåniga spärrgrinden, är vilken prisnivå den här butiken har. Går folk hit enbart för att man kan hitta färsk hjortfilé och sniglar i choklad? Eller är det en affär där man köper ett 20-pack Gorbypiroger bara för att det är så billigt?

Hur ska man kunna veta?

Det syns inte på personalen (i alla fall inte i Gnesta). Och att det står en dam som ser ut som en hemkunskapslärare och ber dig provsmaka ett litet kex med en helt ny och spännande Creme Fraiche, ger heller ingen vägledning. Hon har inget med prisnivån att göra utan snarare vilken veckodag det är.

Men jag har, som sagt, ett litet knep.

Bullens pilsnerkorv.

Den klassiska konservburken, med en bild av den flugförsedde och sedan länge bortgångne skådespelaren Erik ’Bullen’ Berglund, är ett utmärkt index.

Så det är bara att manövrera sin kundvagn till hyllan med köttkonserver och kolla priset. Arton spänn är lågpris. Tjugotre medelnivå. Är den dyrare så får du kolla vad du stoppar i vagnen.

Alla bloggläsare har naturligtvis hört talas om Mimi och Rodolfo.

De som firade jul i en iskall vindsvåning i Paris för drygt hundra år sedan.

Sedan tror jag de dog. Åtminstone Mimi. Fast hon var rätt krassligt redan när alltihop började.

Det handlar alltså om operan La Bohème och det är noga att strecket över e lutar åt rätt håll. Eller fel håll. Det beror på hur man ser det.

Yngste sonen ska njuta av denna musik idag. Normalt njuter han av Red Hot Chilli Pepper och John Butler trio, så det ska bli spännande att höra hans recension av Puccini. Han är förvisso kommenderad till Värmlandsoperan av sin skola, men det kan mycket väl hända att han tycker det var värt ett besök.

Innan han stack till bussen föreslog han att vi skulle hitta på något skoj ikväll. En lämplig avrundning av en dag på operan.

En mycket lämplig avrundning är, enligt sonen, att riktigt frossa på the Mongolian Steakhouse. En vanlig tisdag.

Onekligen en kontrast till de utfattiga bohemernas torftiga julfirande.

En hastigt uppdykande affärsangelägenhet föranledde mig att, igår kväll, fixa en flygbiljett till Frankfurt. Och tillbaka hem igen.

Det är ett par veckor kvar innan jag ska åka men eftersom Frankfurt är en flygplats som nästan alla passerar, oavsett vart i världen de ska resa, så tänkte jag att det är lika bra att fixa detta direkt. Så kan jag ta helgen sedan.

Jag gick in på en webbsajt som hittar de billigaste flygresorna och knappade in avreseort och destination.

Sajten berättade snabbt för mig att billigaste resan gick från min stad via Köpenhamn och Amsterdam till Frankfurt. Holländska KLM erbjöd denna rundtur i Europa som skulle ta nio timmar och fyrtiofem minuter.

Nix. Så snål är jag inte att jag sitter flera timmar på Shiphol bara för att spara någon krona.

Längre ner fanns bekvämare alternativ och när jag klarat av nästan alla procedurer med betalning och godkännande av avtal, frågar webbsajten om den inte ska hjälpa mig att fixa ett hotell också.

Varför inte. Det ska ändå göras.

Nu ställs jag inför valmöjligheter och klickar på ’city center’ och ’three stars’. Det lär betyda centralt och utan kackerlackor. Ett av de första hotellen som dyker upp har ett överkomligt pris och ligger bara hundra meter från Hauptbahnhof. Dit går nog tåget från flygplatsen tänker jag och innan jag vet ordet av har jag bokat och en voucher ligger färdig att skrivas ut.

Precis när jag ska släcka ner sidan och gå ner i köket för att fixa fredagsmiddag till mig och yngste sonen, ser jag att man kan klicka på ’Hotel Reviews’. Den länken leder alltså till omdömen som tidigare hotellgäster skrivit. Så dags nu tänker jag och tittar på min voucher. Men jag kan naturligtvis inte låta bli att kolla. Det är sju personer, från olika delar av världen, som har berättat om sin vistelse på Center Plaza i Frankfurt.

Alla sju är rörande överens.

De tycker rummen är bra, frukosten god, allt är rent och snyggt och det finns trådlöst Internet.

Men läget!

Kvarteren runt Hauptbahnhof i Frankfurt har tydligen passerat motsvarande gator i Hamburg och är numera Europas största red light district.

Jag får väl låsa in mig på rummet och titta på TV.

På en av mina många resor runt jorden hittade jag den skylt som ni ser nedan.

Den finns för övrigt i Värmskog. Alldeles intill den plats där man inte längre serverar världsberömda räkmackor.

När jag betraktade skylten slog det mig att den förmodligen kommit till på grund av någon speciell anledning. Kanske har den som tillverkat skylten själv blivit inlåst i fryshuset. Hon (om det nu var en hon och om någon överhuvudtaget någonsin blivit inlåst i detta fryshus) kanske skulle in och hämta en påse skaldjur. Räkor som, så snart de tinat, skulle marknadsföras som färska. Dörren kanske gick i baklås och hon bultade förtvivlat på den allt medan kroppstemperaturen sjönk. Räkmackorna serverades, så vitt jag vet, bara sommartid så hon var förmodligen tunnklädd.

När hon till slut blev utsläppt kanske hon skrek så det ekade över Värmeln att nu ska det jäklar i min lilla låda sättas upp en alarmklocka. Och en stor skylt som talar om att när klockan ringer är det någon som håller på att frysa ihjäl.

Fast om allt detta har jag egentligen ingen aning.

Jag har bara sett skylten.

Hela dagen ser jag dem.

De går fram och tillbaka utanför fönstret till mitt arbetsrum.

De är säkert tjugo stycken som vandrar fram och åter med ojämna mellanrum. Alla har ena armen sträckt framåt i en lite onaturlig vinkel.

Ibland möts de och hejar. Och om de någon gång stannar och pratar med varandra blir den framsträckta armen ännu konstigare. Den rycker och darrar på ett märkligt och smått komiskt sätt.

De går på en allmänning alldeles bakom mitt hus. En rejäl häck fungerar som skiljelinje mellan det allmänna och min privata tomt.

Häcken gör att jag bara ser övre halvan på de vandrande människorna.

Det är därför det ser så märkligt ut.

Precis nu kommer det en till. Han går med stadiga steg i regnet. Ena handen i fickan och den andra sträckt framåt.

Undrar vad han har för jycke? Jag får ju aldrig se hundarna.