Att resa till USA som utbytesstudent är förenat med visst byråkratiskt krångel. Man måste till exempel ha ett visum. Det får man av amerikanska ambassaden i Stockholm.

Man ringer dit och ber dem skicka ett, helt enkelt.

Inte.

Jag har förståelse för att USA hyser en viss oro för att få in t******** i landet. Jag törs inte skriva ut ordet för då kommer FRA att snappa upp min blogg någonstans i cyberrymden och då kanske de rapporterar till Penta*** och sedan kommer någon och hämtar mig för vidare transport till G********* -basen. Det vore synd.

Jag har alltså förståelse för deras oro. Därför tycker jag inte det är så märkligt att sonen i en blankett måste intyga att han inte är, och aldrig har varit, med i någon t*****organisation. Men i samma blankett ska han också intyga att han inte var aktiv nazist under andra världskriget (han är född 1990) och att han inte tänker kidnappa något barn som är amerikansk medborgare under sin vistelse där. Barn med andra medborgarskap står det inget om.

Steg två i sonens strävan att få visum är att skaffa ett porträttfoto hos en fotograf som är godkänd att fotografera för amerikanska pass och visum. Vi har fått en lista på sådana fotografer. Den närmaste finns i Eskilstuna. Dit är det 20 mil. Jag har dock en vän med amerikanskt medborgarskap och han vet att det finns en godkänd fotograf även i vår stad.

Nu ska sonen personligen infinna sig på amerikanska ambassaden för en slutlig test. Han får vänta utanför på sin tur. Alltså ute på gatan. Nu inträffar detta i mitten av juni så han slipper frysa. När han väl kommer in får han lämna sitt pass som kommer att skickas hem till honom inom någon vecka försett med ett visum.

Allt sker så som det var sagt. Efter någon vecka kommer en avi om ett rekommenderat brev som han ska hämta på posten, vilket i vårt fall är lika med den ICA-affär där vi så gott som dagligen köper mjölk och spröda puffar av majs och kakao som kallas Nesquik.

Då frågar sonen om det är en bra idé att han tar med sig någon ID-handling. Och, om så är fallet, kan detta bli lite marigt eftersom den enda ID-handling han har är passet och det är ju passet som ligger i det rekommenderade brevet.

Eftersom vi ska till "min" ICA-affär utgår jag från att de flesta i personalen känner igen mig, så jag erbjuder mig att följa med. Vi skriver på avin att jag är ombud och jag försäkrar mig om att jag har godkänd ID-handling med mig.

Tjejen i det lilla skrymsle av affären som kallas postavdelningen hälsar glatt på mig. Det syns att hon vet att jag brukar handla mjölk och spröda puffar av majs och kakao. Men något brev vill hon inte lämna ut. Hon får helt enkelt inte göra det om hon inte först har scannat in även sonens ID-handling.

- Då gör vi så här, säger jag med en stämma som riktigt osar handlingskraft.

- Du hämtar kuvertet och sprättar upp det. Däri finns sonens pass som du kan scanna in och sedan lämnar du det till oss.

- Men jag får ju inte öppna ett rekommenderat brev.

- Nähä, hur gör vi då?

Hon har uppenbarligen aldrig ställts inför detta problem tidigare för nu ringer hon Postens support. Hon kommer tillbaka, fortfarande leende. Förmodligen för att hon fått lära sig något nytt idag.

- Om han inte har någon ID-handling måste han ha med sig ett personbevis, säger hon.

Jag tittar på skåpet ungefär en meter bort och vet att därinne ligger sonens enda ID-handling. Vi åker hem igen. Köper inte ens mjölk och spröda puffar av majs och kakao. Kontaktar Skatteverket och får efter någon vecka ett personbevis. Vi gör om proceduren på ICA. Den här gången är det en annan ur personalen som fått postkommenderingen så vi får förklara alla märkliga turer innan vi till slut får ut kuvertet.

Där finns hans pass. Med ett non-immigrant visa to the United States of America.

Det var ju hur enkelt som helst.

Det var yngste sonens flickvän som upptäckte det först.

Dörrar öppnade och stängde sig, utan att någon mänsklig varelse var i närheten.

Vi har ett spöke i huset. Han (om det går att könsbestämma spöken) har förmodligen bott hos oss några veckor nu. Jag har inget emot spöken men vår variant verkar ha ett ont öga till oss. Sedan han flyttade in har det mesta gått snett. Diskmaskinen gick sönder utan någon rimlig anledning. På diskmaskinsreparationsföretaget sa de att det skulle kosta mer att laga än att köpa en ny. Avloppet under tvättmaskinen blev igentäppt. Nu har vi smutsvatten till fotkölarna när vi tvättar. Torktumlaren har lagt av och ute vid torkvindan regnar det oavbrutet. Snart ska jag besiktiga bilen. Det kan man räkna ut med den minst ädla kroppsdel man har hur det kommer att gå.

Vi har lokaliserat var han bor. Längst inne i klädkammaren finns en liten öppning till ett hålrum under källartrappan. Det är där han håller till den rackarn. Men vi vet inte när han är hemma för spöken syns ju inte.

Jag tar gärna emot råd och tips om hur man antingen driver ut spöken eller åtminstone kommer på god fot med dem. Men eftersom jag inte har berättat om den här bloggen för någon så är väl chansen att få svar försumbar. Vi får nog finna oss i vårt öde att vara sambo med ett spöke. Undrar om det är mikron eller varmvattenberedaren han ger sig på nästa gång.

Min ene son, han som ska till USA, har aldrig gått till bushållplatsen. Han springer. Ofta med en frukostbanan i ena handen. Ibland hinner han.

Nu är det en dryg vecka kvar innan flyget lyfter från Arlanda. Innan dess ska han:

• Packa (ganska mycket)

• Säga upp ett mobilabonnemang

• Ta vaccinationsspruta

• Ordna fullmakter på två olika banker

• Avveckla ett handelsbolag

• Ta körkort

• Springa Vasastafetten

• Hälsa på farmor och farfar

• Spela golf 

• Övningsköra (innan han tar körkort)

• Skaffa ny laddare till pannlampan (med adapter som funkar i USA)

Klockan är ett. Han har inte vaknat än.

Om ni ser en stressad 18-åring som springer mot US Airways gate på Arlanda nästa söndag morgon så vet jag vem det är. Förmodligen har han en banan i handen.

Man ska tydligen ha en blogg. Alla har det. Förmodligen är det så att det är väldigt många som skriver och väldigt få som läser. Att den här bloggen över huvud taget finns, är det bara jag som vet. Därför är det troligt att den har ganska få läsare.

Äldste sonen reser till USA om en dryg vecka. Han ska vara borta till nästa sommar. Jag tänkte att jag kunde berätta lite för honom via den här bloggen. Vad som händer här hemma. Hur lillbrorsans frisyr ser ut. Vad vi ska äta till middag. Kanske lägga in några bilder också.

Å andra sidan ska man kanske inte göra så. Han kan få hemlängtan. Jag kommer nog inte att skriva så ofta.

Det första han gör när han kommer till USA är att åka på semester med sin värdfamilj. Till en ö som heter Marthas Vineyard. Mina kunskaper om detta ställe var obefintliga så jag googlade för att få veta mer. Första träffen var en sida med adressen sharkattack.com. Wikipedia kunde berätta att det var här Ted Kennedy körde ihjäl en kvinna och sumpade sina chanser att bli USA:s president. Och att filmen Hajen spelades in här. Och Hajen 2 och Hajen 3...

Jag kunde också läsa att det inte är något ställe för ryggsäcksturister. Att familjen Clinton har sommarhus här, liksom David Letterman. Det blir nog en bra början på USA-vistelsen.

Igår köpte vi (= jag) en gigantisk resväska. En sådan som säkerhetspersonalen på USA:s alla flygplatser har huvudnyckel till. Sonen ville köpa en kokbok också. Han hade läst att det brukar uppskattas om utbytesstudenten bjuder på mat från sitt eget land. Han hittade en som kocklandslaget givit ut. Jag hejdade honom. En 18-åring som letar på Internet efter hur man kokar spagetti ska inte försöka sig på kocklandslagets recept. En mer rimlig, om än ganska ambitiös, målsättning är att han ska hinna lära sig steka pannkaka. Han kan göra negerbollar (får man skriva det) och kristyrgarnera pepparkakor. Men jag tror det kan bli en tjatig meny för familjen DeWeese i Connecticut om det bjuds varje gång sonen ska stå för matlagningen.

Nåväl. Det får bli som det blir. Han får säkert ett fint år på andra sidan Atlanten. Om han inte blir hajmat första veckan. Nu har jag också gjort min riktiga debut som bloggare. Det känns bra. Även om ingen läser.

Fast jag vet inte vad jag ska skriva...