I lördags åt jag rotmos och fläsklägg.

Det gör jag ungefär en gång om året i samband med en speciell tillställning som är så hemlig att jag inte törs peta på en enda tangent till i detta ärende.

Jag gillar rotmos och fläsklägg. Problemet är bara att yngste sonen nästan kräks bara jag nämner ordet rotmos. Och det är ju lite tråkigt att äta olika mat.

Jag är generellt en försvarare av svensk husmanskost, lappskojs och stekt strömming undantaget. Men vad har den uppväxande generationen för förhållande till raggmunk, stekt salt sill och isterband. De vill hellre ha pizza, kebab och chicken nuggets.

Jag gör så gott jag kan och jag har märkt att en del rätter godtas, även av yngste sonen. Fläsk med löksås gillar han. Och Wallenbergare.

Själv njuter jag gärna av andra länders kulinariska specialiteter. Men helst ska det vara på rätt plats. Espresso och grappa är bland det vidrigaste jag vet, men sitter man på en piazza i Toscana är det faktiskt helt OK.

Åter till den svenska maten. Om våra ungdomar vägrar äta kålpudding, kroppkakor, ärtsoppa och kåldolmar, så kommer dessa rätter att utrotas. Kommande generationer kommer aldrig att kunna uppleva en hård smörgås med gubbröra. Det är ju fruktansvärt.

Jag funderar på att bilda en förening för svensk husmanskosts bevarande.