Förrådet av trattkantareller är fyllt sedan någon vecka. Jag klarar mig till nästa säsong. Och nästnästa.

Men när det är en strålande vacker höstsöndag och alternativet är dammsugaren och tvättmaskinen – då är inte valet så svårt ändå. Jag lyckades övertala yngste sonen att följa med. Kul att slippa gå ensam i skogen, tänkte jag. Vi kan gå där och planera vår förestående londonresa.

Så, utrustade med varsin korg, traskade vi ut i skogen. Efter en minut var sonen borta. Jag plockade trattisar i ungefär en timma utan att se skymten av vare sig min son eller någon annan. Till slut ringde jag honom på mobilen.

- Var är du?

- I skogen.

- Jag också. Jag går mot bilen nu.

- OK, jag kommer.

Han hade plockat lika mycket som jag. När vi kom hem gav vi den ena korgen till grannen. Det finns gränser på hur mycket trattkantareller man orkar rensa.

Äldste sonen har för övrigt blivit nordamerikansk mästare i orientering i helgen. I seniorklassen. Lite oartigt av en 18-årig utbytesstudent kan man tycka. Men jag lyfter naturligtvis på min obefintliga hatt och gratulerar å det varmaste.