Som framgår av tidigare inlägg har jag tillbringat helgen i sörmlandsidyllen Gnesta. När jag kom hem igår kväll, och lämnat tillbaka minibussen, var jag trött. Rejält trött. Det blev Sportspegeln i TV-soffan och sedan sängen.

Någon gång i min djupaste sömn drömde jag att jag var ute och gick. Var någonstans eller varför har jag ingen aning om. Men när jag tog ett steg framåt försvann marken och jag trampade rakt ut i ett stort hål. Då vaknade jag.

I vanliga fall brukar man konstatera att man drömt en mardröm. Man ligger fortfarande i sin sköna säng, kan vända sig på andra sidan och sova vidare en stund till.

Så var det dock inte den här gången. Visserligen vaknade jag. Men på hallgolvet. Nedanför trappan. Klockan var två, jag hade gått i sömnen och rasat ner i stengolvet. Yngste sonen kom upp och meddelade att jag blödde i pannan. Sjukvården fick göra en insats och nu är jag tillbaka, hopsydd och omplåstrad.

Nu är frågan om jag ska leta reda på den gamla grind som användes i trappan när sönerna var små. Fast då kanske jag drömmer att jag kliver över staket. Det kanske är bättre att låsa till sovrummet. Och sätta en stol under handtaget.

- Du kommer att få ett skapligt ärr där, konstaterar yngste sonen.

- Ja, precis som Clint Eastwood, svarar jag.

- Fast han gick ju inte i sömnen.