I den amerikanska delstaten New Hampshire, vid gränsen mot Kanada, finns ett vildmarksområde kallat Pawtuckaway. Troligen namngavs det av indianstammen Algonquian som var de första att bosätta sig i det otillgängliga men viltrika området.

Precis där befann sig äldste sonen sistlidna helg. Bland annat för att han skulle springa nattorientering natten mellan lördag och söndag. Att befinna sig mitt i den nordamerikanska vildmarken mitt i natten kan nog avskräcka en del men det är inte slut här. Strax innan de skulle starta fick de besök av den tropiska orkanen Hanna med medföljande skyfall. På tvären. Tävlingen borde rimligen ha stoppats men så gör man tydligen inte där borta. I stället blev det gemensam start (då kunde man ju ta sällskap). Det ville inte min tävlingsinriktade son. Han tog täten och var strax flera minuter före övriga fältet. Då kraschade han rakt in i ett träd. Pannlampan tvärdog och där stod han mitt i orkanen mitt i vildmarken. Jag tror inte han var så kaxig då. Och jag tror inte att organisationen för utbytesstudenter hade varit särskilt förtjusta heller, om de vetat. Vad gör man när man inte ens ser handen framför sig. Man står still och hoppas att klungan ska komma samma väg. Det gjorde den. Efter några minuter såg han två lampor och började ropa allt vad han orkade. Han fick låna en reservficklampa och tog sig i mål i ovädret.

Min vän, som reste till USA igår, hade med en ny pannlampa i bagaget. Sonen ska nämligen springa nattorientering även denna helg. Kanske tar han med sig eget reservlyse.