I mitten av augusti kom Faye. Sedan Gustav. Jag tror nästa hette Hanna. Och nu är det visst Ike.

Jag har inte hört av äldste sonen på ett tag.

Det tyder väl på att han har det bra.

Bara han inte har blåst bort.

Det verkar blåsa lika mycket på den amerikanska kontinenten som det regnar här. Minst.

Vädret är inte vad det har varit. Min fiskargubbe ser faktiskt mer vindpinad ut idag än när jag köpte honom i lördags. Man får trösta sig med att det är bra för trattkantarellerna. Jag har spanat in dem. Det finns hur mycket som helst. Men de måste få växa ett par veckor till. Och då gäller det att hinna dit först.

Om mina vänner läser detta kommer de att sucka. De vet att när de blir hitbjudna i vinter kommer det att vankas trattkantarellsoppa. Igen!

Det skiter jag i. Jag tycker det är gott.

Ät och håll god min.