Min yngste son har bott i källaren.

Nej, glöm det. Den första meningen känns inte bra. Jag börjar om från början. Eller.

Jo, yngste sonen har bott i källaren. Vi bor inte i Österrike. Jag heter inte Fritzl. Sonen har kunnat gå upp och ner precis när det fallit honom in. Förresten är det knappt en källare. Bara en halvtrappa ner. Fullstora fönster som grannens katt kan titta in genom. Nedre etaget, kan vi kalla det för att undvika alla missförstånd. Där har han bott.

Nu har han flyttat. Två trappor upp.

I samband med flytten hade jag lovat att han skulle få en ny, bred säng. Denna skulle införskaffas idag i vår lokala möbelaffär. Det visade sig vara en oövertänkt idé. Att en regnig söndag, strax efter löning åka till ett IKEA som firar ettårsjubileum är inget för personer med svaga nerver. Dessutom kan man inte gena på IKEA. Jag har i alla fall inte hittat något annat sätt att ta sig genom butiken än att följa den markerade vägen. Där var det folkvandring. Förbi soffor, skrivbord, hyllor, kök, barnmöbler och restaurangen där till råga på allt en jubileumsfirande tradjazzorkester står och för oväsen. Överallt barnvagnar, kundvagnar och människor som plötsligt kommer på att de ska titta på något de passerat tidigare och börjar armbåga sig fram mot strömmen. Jag ville bara ut men fick bita ihop. Har man lovat så har man. Det tog två timmar innan vi kommit ut på parkeringen med vår Sultan Strandliden med tillhörande bäddmadrass och ben. Måtte han sova gott.