Som jag skrivit tidigare har jag varit minst sagt nyfiken på vilka som läser den här bloggen. Och hur de hittar hit. På några av veckor har ni blivit 396 stycken.

Idag kröp några av er fram.

- Hej Per. Jag läser din blogg.

- Jag också.

Fyra, eller möjligen fem, kompisar har alltså varit inne. Även om bloggen egentligen är avsedd för äldste sonen i USA så får jag hälsa er välkomna. Men det återstår några hundra oidentifierade. Jag får väl leva med att aldrig få veta. Kanske är det USA-sonen som sprider rykten.

Att jag varit i Grums idag vet ni redan. På vägen hem drog jag på mig gummistövlarna för att se om jag kunde fixa en god kvällsmacka åt mig och yngste sonen. Bildbevis finns nedan.

For my american readers I want to say that the picture below visualizes a Swedish delicacy; chanterelles.

När jag letar kantareller undrar jag alltid hur många som aldrig hittas. Hur många som blir kvar i skogen. Som aldrig hamnar i en svampkorg, aldrig blir frästa i smör, aldrig lagda på en macka och inte heller avnjutna när man ser Finnkampen på TV. Ja, det där med Finnkampen gör naturligtvis potentialen större, men ändå. Man kan ju undra. Det gör i alla fall jag.