Jag förstår hur det känns för de som dristar sig till att hoppa bungyjump. Hur det riktigt knyter ihop sig i magen, de får inte luft, pannan blänker av svett, blicken fladdrar men ändå, av någon outgrundlig anledning, tar de steget ut och hoppar.

Det var precis likadant för mig tidigare ikväll. Flera gånger hade jag först bestämt mig och sedan ångrat mig.

Till sist tog jag steget. Jag intalade mig själv att det behöver inte gå åt helsicke. Det finns människor som gjort det innan mig och faktiskt lyckats. De har varit väldigt stolta att de trots allt vågade. Därför vågade jag också.

Ni har säkert räknat ut det redan.

Jag har bakat bullar.