I mitt jobb får man se världen. I varje fall en liten del av den. Idag var jag på finngården Kvarntorp långt bortom all ära och redlighet. Civilisationens sista utpost på vägen dit, innan det bara blir skog och myrar, heter Lekvattnet. Fast även den här vackra byn är nedläggningshotad. Skolan försvinner till våren, bensinstationen har monterats ner och lanthandeln har kursat. Därför blir jag både förvånad och nyfiken när jag ser en stor ny skylt på taket till den gamla handelsboden; Finnskogens Ostaffär.

Ibland är det väldigt nära mellan optimism och dumdristighet. Vem åker till Lekvattnet för att köpa ost? Jag var naturligtvis tvungen att stanna och titta in. Vem som köper ost i Lekvattnet vet jag fortfarande inte, för det var inga andra kunder där. Bara det holländska paret som flyttat till en stuga utanför Lekvattnet, producerar egen getost, importerar andra ostar från Holland och glada i hågen öppnade en butik.

Jag får väl önska lycka till.