Jag startade den här bloggen för ungefär tre veckor sedan för att äldste sonen skulle ha lite koll på vad jag och lillbrorsan har för oss i Sverige. Han har precis rest till USA för att läsa ett år på high school. Jag har inte brytt mig om att berätta för särskilt många att bloggen över huvud taget finns. Nu ser jag på besöksstatistiken att 163 olika personer har varit inne här sedan starten. 163, de flesta för mig helt okända, personer har kollat när äldste sonen äter ostmacka på Arlanda och den yngste poserar med en lemur på Skansen. Det är för övrigt sonen som är till höger på bilden.

163 personer. Vilka är ni? Vad gör ni här? Och hur har ni hittat hit?

Min tanke var att om äldste sonen visar tendenser till hemlängtan så slutar jag blogga. Eller också skriver jag om hur tråkigt det är här. Maten är äcklig (igår åt vi blodpudding, bacon och lingonsylt), det regnar hela tiden, TV-programmen är kass och så vidare.

Men nu verkar sonen trivas förträffligt på andra sidan Atlanten. Därför kan jag berätta att jag stämplade ut tidigare idag. Drog på mig stövlarna för att kolla om antalet kantareller i skogen var fler än de svenska guldmedaljerna i Peking. Det hade räckt om jag hittat en. Nu fick jag med mig ungefär fem liter hem. De ska frysas in. Jag ser framför mig hur jag en kall vinterlördag har åkt skidor hela eftermiddagen. Jag kommer hem och tänder både i kaminen och vedspisen. Sätter mig i bastun och sedan smörsteker kantareller och lägger på en rågsiktsmacka. Hur otäckt låter det.