Just nu upplever jag det bästa med en resa till Stockholm.

Det är att komma hem igen. Och det är precis vad jag gjort. 

Thore Skogman sjöng en gång om Tre dar i buren. Jag har precis upplevt tre dar i Stockholm.

Det är ganska lagom. Vi hade det bra, jag och yngste sonen. Flanerade i Gamla Stan, åkte Djurgårdsfärja, sjöng Stockholm i mitt hjärta från Solliden-scenen (fast det var ingen som lyssnade) och såg allmänt turistiska ut. Jag tror vi till och med såg utländskt turistiska ut. Värmland kanske är utland för en 08:a. När jag, som det anstår en lantis, ställde mig helt still på vänster sida i rulltrappan hör jag strax ett 'excuse me' bakom ryggen. Där kommer en stressad stockholmare som tror att alla känner till den heliga regeln att i rulltrappan står man till höger och springer till vänster. Jag springer aldrig i en rulltrappa. Vitsen är ju att bli transporterad från ett etage till ett annat utan att behöva röra sig. I vår rulltrappa i Värmland står vi still både till höger och vänster.

När en kvinna med barnvagn kör över min ena fot på Skansen, säger hon 'sorry'. Nu pratar jag i och för sig engelska hyfsat bra men svenska är ändå mitt modersmål, så lite förvirrande blir det. Yngste sonen lade fram teorin att de tror vi är turister från Bulgarien. Varför just Bulgarien vill han inte utveckla. Kanske för att vi båda känner en tjej som heter Sofia.

Nu är vi i alla fall hemma och vi inser redan att det blir tomt utan äldste sonen. Vad han har för sig vet vi ännu inte så mycket om. Han kanske sover.