Att resa till USA som utbytesstudent är förenat med visst byråkratiskt krångel. Man måste till exempel ha ett visum. Det får man av amerikanska ambassaden i Stockholm.

Man ringer dit och ber dem skicka ett, helt enkelt.

Inte.

Jag har förståelse för att USA hyser en viss oro för att få in t******** i landet. Jag törs inte skriva ut ordet för då kommer FRA att snappa upp min blogg någonstans i cyberrymden och då kanske de rapporterar till Penta*** och sedan kommer någon och hämtar mig för vidare transport till G********* -basen. Det vore synd.

Jag har alltså förståelse för deras oro. Därför tycker jag inte det är så märkligt att sonen i en blankett måste intyga att han inte är, och aldrig har varit, med i någon t*****organisation. Men i samma blankett ska han också intyga att han inte var aktiv nazist under andra världskriget (han är född 1990) och att han inte tänker kidnappa något barn som är amerikansk medborgare under sin vistelse där. Barn med andra medborgarskap står det inget om.

Steg två i sonens strävan att få visum är att skaffa ett porträttfoto hos en fotograf som är godkänd att fotografera för amerikanska pass och visum. Vi har fått en lista på sådana fotografer. Den närmaste finns i Eskilstuna. Dit är det 20 mil. Jag har dock en vän med amerikanskt medborgarskap och han vet att det finns en godkänd fotograf även i vår stad.

Nu ska sonen personligen infinna sig på amerikanska ambassaden för en slutlig test. Han får vänta utanför på sin tur. Alltså ute på gatan. Nu inträffar detta i mitten av juni så han slipper frysa. När han väl kommer in får han lämna sitt pass som kommer att skickas hem till honom inom någon vecka försett med ett visum.

Allt sker så som det var sagt. Efter någon vecka kommer en avi om ett rekommenderat brev som han ska hämta på posten, vilket i vårt fall är lika med den ICA-affär där vi så gott som dagligen köper mjölk och spröda puffar av majs och kakao som kallas Nesquik.

Då frågar sonen om det är en bra idé att han tar med sig någon ID-handling. Och, om så är fallet, kan detta bli lite marigt eftersom den enda ID-handling han har är passet och det är ju passet som ligger i det rekommenderade brevet.

Eftersom vi ska till "min" ICA-affär utgår jag från att de flesta i personalen känner igen mig, så jag erbjuder mig att följa med. Vi skriver på avin att jag är ombud och jag försäkrar mig om att jag har godkänd ID-handling med mig.

Tjejen i det lilla skrymsle av affären som kallas postavdelningen hälsar glatt på mig. Det syns att hon vet att jag brukar handla mjölk och spröda puffar av majs och kakao. Men något brev vill hon inte lämna ut. Hon får helt enkelt inte göra det om hon inte först har scannat in även sonens ID-handling.

- Då gör vi så här, säger jag med en stämma som riktigt osar handlingskraft.

- Du hämtar kuvertet och sprättar upp det. Däri finns sonens pass som du kan scanna in och sedan lämnar du det till oss.

- Men jag får ju inte öppna ett rekommenderat brev.

- Nähä, hur gör vi då?

Hon har uppenbarligen aldrig ställts inför detta problem tidigare för nu ringer hon Postens support. Hon kommer tillbaka, fortfarande leende. Förmodligen för att hon fått lära sig något nytt idag.

- Om han inte har någon ID-handling måste han ha med sig ett personbevis, säger hon.

Jag tittar på skåpet ungefär en meter bort och vet att därinne ligger sonens enda ID-handling. Vi åker hem igen. Köper inte ens mjölk och spröda puffar av majs och kakao. Kontaktar Skatteverket och får efter någon vecka ett personbevis. Vi gör om proceduren på ICA. Den här gången är det en annan ur personalen som fått postkommenderingen så vi får förklara alla märkliga turer innan vi till slut får ut kuvertet.

Där finns hans pass. Med ett non-immigrant visa to the United States of America.

Det var ju hur enkelt som helst.