London är inlindat i gladpack.

Ja, det är säkert något annat men det ser ut som gladpack.

Idag skulle yngste sonen och jag vara kulturella.

Vi började med St Pauls Cathedral.

Det var byggnadsställningar och gladpack runt nästan hela kyrkan.

Dessutom skulle biskopen av Aston fixa med något under förmiddagen, så om vi ville komma in var vi välkomna tillbaka halv två.

Vi reste vidare till The Monument.

Det är en sorts skulptur som är lika hög som avståndet till Thomas Ferringtons bageri på Pudding Lane, där den stora branden startade 1666. Den var inte lätt.

Vi säger så här; om man skulle fälla skulpturen skulle toppen hamna där branden startade. Om den lägger sig åt rätt håll.

Enligt vår guidebok kan man klättra upp 315 trappsteg och få en fantastisk utsikt över London.

Gladpack och byggnadsställningar.

Man fick inte ens komma i närheten.

Denna renoveringshysteri har tydligen att göra med något evenemang 2012. Ringlekar av något slag.

Vårt tredje kulturella besöksmål var Tower Bridge.

Den finns kvar även om en stenrik amerikan på 1960-talet trodde att han köpt den för att montera ner och återuppbygga i Arizonas öken. Men det visade sig att det var London Bridge han hade köpt. Snopet.

Bara halva Tower Bridge var inlindat i gladpack. Vi fick en fin promenad högst uppe på arkaden mellan tornen.

I morgon åker vi hem.

Annars blir nog även vi inlindade i gladpack, putsade och målade inför OS 2012.

London Underground är klassisk.

Den röda cirkeln med det blå bandet är, liksom tunnelbanans linjesystem, några av världens mest kända symboler.

Vi har rest till Baker Street Tube Station några gånger.

Här har inte mycket hänt sedan början av 1900-talet.

Direkt när man kliver av tåget tror man att Oliver Twist ska hoppa fram bakom någon av de röda tegelmurarna och sno plånboken.

Ändå var det inte Charles Dickens som bodde i de här kvarteren utan Sherlock Holmes.

För att komma upp till gatan får man gå. 64 trappsteg. De flesta stationerna har rulltrappa eller hiss. Men inte Baker Street.

Vi har skaffat biljetter som ger oss tillstånd att åka hur mycket tunnelbana och buss vi vill i tre dagar.

Ganska praktiskt.

Igår åkte vi London Eye.

Ett av världens största pariserhjul.

Där gäller en annan biljett.

Det tar en halvtimme att ta sig runt ett varv och högst upp, ungefär 140 meter över marken, kan man enligt uppgift se fyra mil. Man står i en 'capsule' av glas. Sonen och jag kivades lite om hur man översätter capsule. Kapsel eller kapsyl?

Mitt i denna kapsyl finns en bänk där man kan sätta sig om man tröttnar på utsikten och när vår kapsyl var allra högst upp i detta monster till pariserhjul hoppar sonen upp på bänken och utropar sig själv till Londons, för tillfället, högst belägna människa.

När vi når fast mark igen är vi trötta. Klockan är fem och vi konstaterar att det vore ganska skönt att få sträcka ut sig lite i hotellsängen innan det är dags för det traditionella ilandsproblemet att hitta en restaurang för dagens middag.

Jag har läst det massor av gånger: Undvik tunnelbanan i rusningstrafik. Men, så farligt kan det väl inte vara?

På South Bank finns ingen tunnelbanestation och det var jäkligt blåsigt när vi gick över bron för att komma hit. Alltså hoppar vi på en buss. En röd dubbeldäckare. Det spelar ingen roll vart den går. Vi har biljett.

Vi kommer till Victoria Station.

Eftersom vi börjar bli erfarna londonturister vet vi att därifrån går tunnelbanans Victoria Line direkt till Kings Cross där vi bor.

Det är bara ett problem. Vi kommer inte ens ner i tunnelbanesystemet. En vakt stoppar oss. Det är för mycket folk där nere.

Vi hoppar på en ny röd buss och kliver av vid Hyde Park Corner.

Här kommer vi faktiskt ända till perrongen. Men när tåget kommer inser vi att det är fullständigt omöjligt att få plats med två svenska turister. Det är så fullt att när dörrarna stängs (se upp för dårarna) hamnar delar av passagerarnas kläder utanför.

Fyra tåg passerar innan vi byter taktik.

Att få plats med två personer är omöjligt. Men en går alltid att tränga in. Vi tar alltså varsin vagn.

När nästa tåg kommer andas jag in och tränger mig på.

Tjugo minuter senare, vid Kings Cross, kliver jag av och andas ut.

Yngste sonen står en bit bort. Vi har lyckats,

London Underground är klassisk.

Men åk inte i rusningstrafik.

Jag höll på att glömma en sak.

Fyra små ord som jag nog är den förste att skriva.

Solen skiner i London.