Fyra ord.

Möjligen har någon skrivit dem före mig.

Men jag skriver i alla fall:

Det regnar i London.

Men det gör inte så mycket. Vi har varit på Madame Tussauds vaxkabinett.

Det har fler varit.

Idag.

Samtidigt som vi var där.

När det är så mycket folk en helt vanlig söndag i oktober måste man anta att hela världens befolkning snart har besökt vaxdockorna. Sist jag var där har jag för mig att jag såg Björn Borg men nu hittade jag ingen svensk. Men jag morsade på Brad Pitt.

Vi har också varit på Londons motsvarighet till Åhléns. Det heter Harrods och utanför huvudingången står en hel rad svarta Bentleys felparkerade utan att någon bryr sig.

Sonen hittade en fin flygel. Men vi slog aldrig till. Det blir för bängligt att få med den hem. Och så kostade den drygt 500 000.

Nu ska vi utforska det kulinariska England. Jag vet ungefär vilken klass det håller. Någon sa en gång att i helvetet är det tyskarna som står för underhållningen, svenskarna som gör TV-programmen och engelsmännen som lagar maten.

Vi ska satsa på indiskt.

Tandori tror jag det heter.

Yngste sonen gör en dokumenärfilm om vår resa. Än har ingen TV-kanal köpt den men om jag visar en liten trailer här tar det nog fart.

Ett märkligt fenomen. Det har hänt mig flera gånger tidigare och kommer förmodligen att hända igen.

När man reser med tåg eller flyg hamnar man bredvid en människa som på traditionellt svenskt maner inte säger ett ord.

Det vill säga, inte förrän man nästan är framme.

Att flyga till London tar två timmar och tjugo minuter. I drygt två timmar av denna resa satt jag bredvid en för mig helt okänd kvinna som inte sa ett knyst. Det gjorde inte jag heller. I alla fall inte till henne.

Så börjar inflygningen mot Stansted. Om en kvart ska vi börja leta efter tåget till Tottenham Hale.

Då, helt utan förvarning, hör jag:

- Och vad ska ni göra i London då?

Herregud, ser hon inte att jag är upptagen med Wermlandstidningens lördagskryss. Jag har precis klurat ut romantiteln som alltid börjar uppe i vänstra hörnet. Det svåraste hörnet.

Men jag svarar förstås artigt och då drar det igång.

Jag får veta var hon bor, var hon är född, att hon ska till London på kurs, att hon tidigare har bott ett år i England, vilken tid hon reste hemifrån på morgonen och en hel del annat. Samtidigt som jag svarar på de frågor jag får mellan varven.

Det är inte så att jag har något emot att konversera med andra. Tvärtom. Men människan kunde väl ha börjat lite tidigare.

En smula omtumlade av all information hittade vi i alla fall tåget och nu har vi installerat oss på Fairway Hotel. Vi ser Kings Cross Station genom fönstret. Yngste sonen säger att Harry Potter brukar ta tåget därifrån. Men honom har vi inte sett.

Det är tidigt på morgonen. Jag är inte riktigt överens med klockan. Tidsskillnaden råkade bli två timmar eftersom det helt plötsligt blev vintertid också.

Men snart ska vi äta bacon och leverkorv.

Sedan blir det vaxdockor.