Äldste sonen rehabiliterar sin vad.

Det betyder att den tid, varje dag, som tidigare gick åt till träning nu har blivit fritid.

Han slipper alltså fara runt som en skållad iller för att hinna med allt och kan, i stället, lägga sig på sängen och zappa in en kanal där Bostons röda strumpor spelar baseboll. Eller om det är amerikansk fotboll. Jag kan inte reglerna i någondera.

Sonen klarar galant en så slapp eftermiddag. En dag. Högst.

Nu har han mailat och berättat att han och värdmamman ska ägna några eftermiddagar åt att baka. Jag tror mig veta arbetsfördelningen. I alla fall vem som är ansvarig för att rensa skålarna från smet.

Han vill ha två recept.

Två favoriter.

Det ena är farmors grahamsskorpor. Jag har kallat dem för Grandma’s rusk bisquits of graham flour. Det kanske blir en succé i staterna.

Det andra är fudge. Ni vet sådan där kolaliknande godis som de flesta nöjer sig med att fixa till jul.

Jag googlar för att hitta lämpligt recept och får direkt upp en sida där jag läser följande.

”I USA är fudge enormt populärt. Inte undra på, fudge har en mjuk och läcker…” och så vidare.

Att skicka ett recept på fudge till fru deWeese i Connecticut är alltså samma sak som att lära henne göra corned beef eller chicken wings.

Inom kort ska jag avlägga besök i både England och Tyskland.

Jag tror jag ska ställa mig på Trafalgar Square och basunera ut det lämpligaste sättet att tillreda fish and chips. Och sedan ska jag grilla bratwurst utanför Hauptbahnhof i Frankfurt.

Det är tveksamt om det skulle bli så lyckat.

Jag får helt enkelt döpa om fudgen till Grandma’s old fashion christmas candy.

Om sedan resultatet blir något de känner igen kan ju inte jag hjälpa.