Just nu pågår tydligen en febril verksamhet på USA:s alla high schools. Collegen har tillåtelse att värva elever.

Det kostar pengar att gå på college. Därför gäller det för varje college att värva så många studenter som möjligt. De försöker tydligen överträffa varandra i fina campus, duktiga idrottslag och bra lärare.

Äldste sonen är utbytesstudent och skulle kunna betrakta den här cirkusen lite på avstånd. Slå sig ner i skolkorridoren och tänka att det där med att välja college det är inte mitt bekymmer. Jag ska ju plugga hemma i Sverige till hösten.

Men igår kväll fick jag ett långt mail från sonens värdpappa. Kontentan var att sonen inte alls satt i skolkorridoren och sneglade på de andra eleverna. Han hade fått hintar från både lärare och idrottscoach att hans resultat i skolan mycket väl kunde resultera i scholarship, vilket är någon sorts stipendium för collegestudier.

Värdpappan kunde mer än gärna tänka sig att hjälpa sonen genom den här processen men ville först veta vad jag tycker.

Ja, vad tycker jag? Sonen är myndig så egentligen spelar det inte så stor roll. Jag lovade återkomma efter vissa sonderingar.

Idag ringde jag rektorn på den skola där sonen ska (alternativt skulle) börja till hösten. Det är en privat skola som naturligtvis resonerar precis som collegena (lustigt ord) gör. Det vill säga ju fler elever desto mer pengar. Jag fick reda på att om sonen stannar minst ett år till så är det för sent att läsa sista året på gymnasiet. Då får det bli Komvux. Men, fortsatte rektorn, något förvånande:

- Har han chans att få scholarship ska han naturligtvis ge järnet. Det är inte så många som får den möjligheten.

Den här rektorn är ganska insatt i amerikansk skolidrott och han är gift med en olympisk guldmedaljör. Han blev riktigt exalterad och jag fick intrycket att sonen är välkommen i höst men att rektorn nästan tyckte det var ännu roligare om han inte dyker upp.

Jag ser redan scenariot framför mig. Först high school. Sedan college. Sedan träffar han en tjej, om han inte gjort det redan, och plötsligt är det en hel ocean mellan mig och mina barnbarn.

Fast världen blir ju mindre.

 

Jan S

16 oktober 2008 21:02

Eftersom jag brukar guida (lustigt ord det med om det nu blev rätt) dig ibland så kan jag ta hand om dig på en resa till det stora landet. Så du får träffa barnbarnen.Men om världen blir mindre det är ju rätt tveksamt. Det måste vara någor annat som blir större eftersom allting är ganska relativt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har bestämt mig för att flytta.Jag har inte berättat något för mina söner än.Tänkte de kan få läsa det här.Därmed blir detta också mitt allra sista blogginlägg.Här.Det är alltså bloggen jag ska flytta. Häng gärna med. Till www.metrobloggen.se/hal...

Yngste sonen har bett mig blogga. Han är nämligen sprickfärdig av stolthet. Jag har en inbyggd mikrovågsugn av märket Whirlpool. Vanligtvis så visar ugnens display aktuellt klockslag. Det är väldigt praktiskt när man sitter med en kopp kaffe ...

Sedan jag fick min nya soptunna har jag blivit en hejare på återvinning. Jag känner att jag håller på att rädda världen. Polarisen kommer inte att smälta. De som köpt de nya, flashiga lägenheterna med sjönära läge behöver inte oroa sig för att ...

Jag arbetar i Mac.Jag säljer alltså inte hamburgare utan jag har en sådan dator, i stället för PC.Till min Imac hör en mycket fiffig datamus, med en kula som gör att man kan scrolla åt alla håll. Eller rättare sagt, kunde.Min fungerar inte längre. Ef...

Idag har jag fått 31 mail. Det är kanske ett mått på hur mycket man har att göra. I varje fall i mitt jobb. Det finns säkert de som har fullt upp utan att ha fått ett enda mail. Eller utan att ens ha dator på jobbet. Jag har mitt kontor hem...