Just nu pågår tydligen en febril verksamhet på USA:s alla high schools. Collegen har tillåtelse att värva elever.

Det kostar pengar att gå på college. Därför gäller det för varje college att värva så många studenter som möjligt. De försöker tydligen överträffa varandra i fina campus, duktiga idrottslag och bra lärare.

Äldste sonen är utbytesstudent och skulle kunna betrakta den här cirkusen lite på avstånd. Slå sig ner i skolkorridoren och tänka att det där med att välja college det är inte mitt bekymmer. Jag ska ju plugga hemma i Sverige till hösten.

Men igår kväll fick jag ett långt mail från sonens värdpappa. Kontentan var att sonen inte alls satt i skolkorridoren och sneglade på de andra eleverna. Han hade fått hintar från både lärare och idrottscoach att hans resultat i skolan mycket väl kunde resultera i scholarship, vilket är någon sorts stipendium för collegestudier.

Värdpappan kunde mer än gärna tänka sig att hjälpa sonen genom den här processen men ville först veta vad jag tycker.

Ja, vad tycker jag? Sonen är myndig så egentligen spelar det inte så stor roll. Jag lovade återkomma efter vissa sonderingar.

Idag ringde jag rektorn på den skola där sonen ska (alternativt skulle) börja till hösten. Det är en privat skola som naturligtvis resonerar precis som collegena (lustigt ord) gör. Det vill säga ju fler elever desto mer pengar. Jag fick reda på att om sonen stannar minst ett år till så är det för sent att läsa sista året på gymnasiet. Då får det bli Komvux. Men, fortsatte rektorn, något förvånande:

- Har han chans att få scholarship ska han naturligtvis ge järnet. Det är inte så många som får den möjligheten.

Den här rektorn är ganska insatt i amerikansk skolidrott och han är gift med en olympisk guldmedaljör. Han blev riktigt exalterad och jag fick intrycket att sonen är välkommen i höst men att rektorn nästan tyckte det var ännu roligare om han inte dyker upp.

Jag ser redan scenariot framför mig. Först high school. Sedan college. Sedan träffar han en tjej, om han inte gjort det redan, och plötsligt är det en hel ocean mellan mig och mina barnbarn.

Fast världen blir ju mindre.