Det var yngste sonens flickvän som upptäckte det först.

Dörrar öppnade och stängde sig, utan att någon mänsklig varelse var i närheten.

Vi har ett spöke i huset. Han (om det går att könsbestämma spöken) har förmodligen bott hos oss några veckor nu. Jag har inget emot spöken men vår variant verkar ha ett ont öga till oss. Sedan han flyttade in har det mesta gått snett. Diskmaskinen gick sönder utan någon rimlig anledning. På diskmaskinsreparationsföretaget sa de att det skulle kosta mer att laga än att köpa en ny. Avloppet under tvättmaskinen blev igentäppt. Nu har vi smutsvatten till fotkölarna när vi tvättar. Torktumlaren har lagt av och ute vid torkvindan regnar det oavbrutet. Snart ska jag besiktiga bilen. Det kan man räkna ut med den minst ädla kroppsdel man har hur det kommer att gå.

Vi har lokaliserat var han bor. Längst inne i klädkammaren finns en liten öppning till ett hålrum under källartrappan. Det är där han håller till den rackarn. Men vi vet inte när han är hemma för spöken syns ju inte.

Jag tar gärna emot råd och tips om hur man antingen driver ut spöken eller åtminstone kommer på god fot med dem. Men eftersom jag inte har berättat om den här bloggen för någon så är väl chansen att få svar försumbar. Vi får nog finna oss i vårt öde att vara sambo med ett spöke. Undrar om det är mikron eller varmvattenberedaren han ger sig på nästa gång.

Min ene son, han som ska till USA, har aldrig gått till bushållplatsen. Han springer. Ofta med en frukostbanan i ena handen. Ibland hinner han.

Nu är det en dryg vecka kvar innan flyget lyfter från Arlanda. Innan dess ska han:

• Packa (ganska mycket)

• Säga upp ett mobilabonnemang

• Ta vaccinationsspruta

• Ordna fullmakter på två olika banker

• Avveckla ett handelsbolag

• Ta körkort

• Springa Vasastafetten

• Hälsa på farmor och farfar

• Spela golf 

• Övningsköra (innan han tar körkort)

• Skaffa ny laddare till pannlampan (med adapter som funkar i USA)

Klockan är ett. Han har inte vaknat än.

Om ni ser en stressad 18-åring som springer mot US Airways gate på Arlanda nästa söndag morgon så vet jag vem det är. Förmodligen har han en banan i handen.

Man ska tydligen ha en blogg. Alla har det. Förmodligen är det så att det är väldigt många som skriver och väldigt få som läser. Att den här bloggen över huvud taget finns, är det bara jag som vet. Därför är det troligt att den har ganska få läsare.

Äldste sonen reser till USA om en dryg vecka. Han ska vara borta till nästa sommar. Jag tänkte att jag kunde berätta lite för honom via den här bloggen. Vad som händer här hemma. Hur lillbrorsans frisyr ser ut. Vad vi ska äta till middag. Kanske lägga in några bilder också.

Å andra sidan ska man kanske inte göra så. Han kan få hemlängtan. Jag kommer nog inte att skriva så ofta.

Det första han gör när han kommer till USA är att åka på semester med sin värdfamilj. Till en ö som heter Marthas Vineyard. Mina kunskaper om detta ställe var obefintliga så jag googlade för att få veta mer. Första träffen var en sida med adressen sharkattack.com. Wikipedia kunde berätta att det var här Ted Kennedy körde ihjäl en kvinna och sumpade sina chanser att bli USA:s president. Och att filmen Hajen spelades in här. Och Hajen 2 och Hajen 3...

Jag kunde också läsa att det inte är något ställe för ryggsäcksturister. Att familjen Clinton har sommarhus här, liksom David Letterman. Det blir nog en bra början på USA-vistelsen.

Igår köpte vi (= jag) en gigantisk resväska. En sådan som säkerhetspersonalen på USA:s alla flygplatser har huvudnyckel till. Sonen ville köpa en kokbok också. Han hade läst att det brukar uppskattas om utbytesstudenten bjuder på mat från sitt eget land. Han hittade en som kocklandslaget givit ut. Jag hejdade honom. En 18-åring som letar på Internet efter hur man kokar spagetti ska inte försöka sig på kocklandslagets recept. En mer rimlig, om än ganska ambitiös, målsättning är att han ska hinna lära sig steka pannkaka. Han kan göra negerbollar (får man skriva det) och kristyrgarnera pepparkakor. Men jag tror det kan bli en tjatig meny för familjen DeWeese i Connecticut om det bjuds varje gång sonen ska stå för matlagningen.

Nåväl. Det får bli som det blir. Han får säkert ett fint år på andra sidan Atlanten. Om han inte blir hajmat första veckan. Nu har jag också gjort min riktiga debut som bloggare. Det känns bra. Även om ingen läser.

Fast jag vet inte vad jag ska skriva...